måndag 19 juni 2017

ENLIGT ÖNSKEMÅL


Den gångna helgen har vi haft kärt besök av min barndomsvän G. Dagarna och kvällarna har varit fyllda med både aktiviteter och att bara finnas till i den vackra försommaren. Eftersom det inte är så ofta vi träffas har vi givetvis haft massor att prata om och vi har avhandlat allt från barndomsminnen till världsproblem, kryddat med en salig blandning av tal om "barn", barnbarn, fåglar, böcker, musik, sjukdomar och mycket annat.

I lördags åkte G och jag till Falköping och shoppade loss. Det var roligt att, som omväxling, ha sällskap av någon som också var intresserad av att gå i affärer. Tro det eller ej men vi handlade bara sådant som vi behövde, och, efter att välbehövligt ha fått vila benen medan vi fikade, återvände vi till Eriksberg riktigt nöjda med våra inköp.

På kvällarna spelade vi TP och kort (Dam och 500). Inget TV-tittande förekom, inte en enda liten handbolls- eller fotbollsmatch.

Rubriken till det här inlägget kommer sig av att G tyckte att jag skulle skriva om hennes besök här på bloggen för att komma igång igen, vilket jag nu har gjort. Det har varit trögt med skrivandet alltför lång tid annars. Får se om jag efter G:s pushande kan få fart på bloggandet framöver.

De fina kopparna på bilden med försvinnande goda karameller (lakritskulor överdragna med choklad) fick Stora O och jag som mycket uppskattad present av G. Tack än en gång.

Idag (måndag) har vi inte gjort många knop - suttit ute och läst i det vackra vädret, rensat lite i rabatter och grönsaksland, där vi också satt upp stöd för ärt- och bönväxter. Badat har vi också gjort, t o m jag. 22 grader varmt i vattnet - nu börjar det likna något!



söndag 4 juni 2017

LILLEBROR


Tänker särskilt mycket på dig idag på din födelsedag.
Saknar dig Henry.




söndag 28 maj 2017

MORS DAG




Idag firades tre av många mammor rejält med en synnerligen välsmakande söndagsbuffé på Trollabo Kvarn i Hudene. Restaurangen var alldeles fullbokad dagen till ära.

Lunchen bestod av:
Löjromstårta på salladsbädd med rökt lax.
Lågtempererat innanlår från Gäsenekött med whiskysås och färskpotatis.
Stor kak- och dessertbuffé.


Mammorna, A, L och jag själv, behövde inte köra, utan blev serverade både champagne och vin till maten. För vår del blev det ett hastigt uppbrott när vi ätit oss igenom menyn (med ett litet uppehåll för att orka med kakbuffén), för Stora O kom på att vattenspridaren stod på i potatislandet hemma. Vattennivåerna är ju låga och så kan man ju inte ha det!

Det kändes lite snöpligt att behöva hasta iväg på det viset, men ett riktigt stort tack får A och M för det fina initiativet till Mors dagsfirande. 

Tack, tack och tacke, tack, tack från proppmätta Mamma U och Stora O.





lördag 13 maj 2017

VI GRATULERAR



Med dessa små kabbelekor gratulerar vi idag traditionsenligt vår äldste son, Magnus, på födelsedagen. Gratulationer får också min storasyster, Viran, som även hon fyller år idag. 



ETT FYRFALDIGT LEVE TILL ER BÅDA
som är en stor del av mitt hjärta

HURRA
HURRA
HURRA
HURRA


torsdag 11 maj 2017

SNÖIGT GRATTIS



Bloggen dragspelskungen gratulerar,
ifall snigelpost vårt grattis inte levererar.
Snön kan ju ha ställt till problem,
så att postgången blir alltför sen.

Till Hans, ett fyrfaldigt 

HURRA
HURRA
HURRA
HURRA

!




torsdag 4 maj 2017

FLAGGAN I TOPP



Till dig Susanne vår tanke går,
särskilt idag när du fyller år.
Flaggan i topp,
hissar vi opp!

STOR KRAM och
HIPP, HIPP, HURRA!



tisdag 25 april 2017

BLICKEN, PILEN, FILEN

Volvo med "gök" på taket.

Detta skall inte bli någon recension av romanen Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors som jag just har läst, utan istället handla om de minnen som dök upp i samband med läsningen.

Min första association infann sig i samband med att romanens huvudperson, en inte helt ung kvinna, hade svårigheter med att lära sig att växla när hon tog körlektioner, beroende på att hennes kvinnliga körlärare var så upptagen av att tala om sitt eget liv, att hon skötte växlingen åt eleven. Jag kom då att tänka på att jag faktiskt hade varit med om en hel del i samband med bilkörning under årens lopp, och på tal om växling gick mina tankar först till ett tillfälle i början av 60-talet, då jag med färskt amerikanskt körkort fick låna en halvautomatisk bil av en äldre dam. Efter att ha fått noggranna instruktioner om hur jag skulle växla upp manuellt och att nedväxlingen sköttes automatiskt (eller kanske det var tvärtom) och förmaningar att vara försiktig då en "unarmed" man hade rymt från ett fängelse i närheten, kom jag till slut iväg. Körningen gick bra. Jag kan inte erinra mig några som helst bekymmer med växlingen och när det gällde den förrymde fången, tänkte jag i min enfald och ungdomliga okunskap att en person utan armar kan väl inte vara så farlig.

Mitt första körkort tog jag i Connecticut, USA. Jag hade bara varit där en mycket kort tid och körläraren tyckte nog synd om mig, för jag fick både frågor och svar att läsa på. Häftet var ganska tunt, så teorin var inte särskilt betungande. Det var inte heller körningen. Första halvtimman fick jag övningsköra i en park, andra i en stad och den tredje halvtimman körde jag upp. Om det var manuell eller automatisk växellåda kommer jag inte ihåg, men däremot hade man konstigheter för sig när man skulle svänga eller stoppa. Dessa manövrar markerades med handrörelser. Man skulle helt enkelt genom nedvevat bilfönster sticka ut armen och antingen med ett utsträckt pekfinger, en cirkelrörelse med hela handen eller en uppsträckt hand markera vänstersväng, högersväng eller stopp. Jag antar att alla bilar var utrustade med körriktningsvisare på den tiden, men tydligen skulle man lära sig detta märkliga sätt i körskolan ändå. Det användes säkert bara sommartid, för jag har inget minne av att jag sett några blåfrusna armar sticka ut genom bilrutorna på vinterhalvåret.

Mitt första körkort.

Även här hemma hade vi då annorlunda körriktningsvisare än de som vi idag kallar blinkers. Pilarna, som fälldes ut från "skåror" i sidorna på bilkarossen, är de första jag minns. De brukade vara orangefärgade och hade belysning, för annars skulle de ju inte ha synts när det var mörkt. Sedan kom blinkers. Volvo hade en bilmodell med 
s k "gök" på taket. "Göken" hade ett blått, fast sken i mitten och beroende på åt vilket håll man skulle svänga blinkade ett gult ljus på endera sidan. Denna färdriktningsbeskrivning får Stora O stå för, för hans familj hade just en sådan bil, som de kallade för "den gröna demonen". (Se bilden.)

Nu slutar jag resan i minnenas värld för den här gången med att konstatera att det inte bara är på barn och barnbarn man ser att tiden går, spegeln borträknad. Det gör man också genom att tänka på bilkörning förr och nu. Helt klart var det mycket enklare i ungdomens da´r, då man inte hade några som helst problem vare sig med körriktningsvisare, växlingar eller, framför allt, filer.

Jag passar samtidigt på att gratulera vårt barnbarn, H, som nyss klarade sitt körkort på första försöket. GRATTIS, GRATTIS - bra jobbat!

Kanske, kanske återkommer jag till när jag tog mitt andra körkort här hemma i Sverige. Det gick faktiskt ganska annorlunda till, men det är ju så länge sedan så det är säkert preskriberat vid det här laget.

torsdag 20 april 2017

VAD SKALL DET BLI AV´ET?

                                                                                                      Foto: Google


När vi skulle handla idag stod en rottweiler bunden i ställningen till kundvagnarna utanför affären, vilket vi tyckte var ganska olämpligt. Eftersom vi inte kände hunden, föreslog jag att vi skulle klara oss med en mindre plastkorg som fanns inne i affären, men Stora O stegade in och bad, vänligt, hundens matte att flytta på hunden. "Va! Är du rädd för en hund, stora karl´n?" frågade hon och fortsatte: "Hunden är snäll, på gränsen till dum", men hon gick ändå ut för att hålla in hunden medan Stora O hämtade vagnen. När hon kom tillbaka in i affären ondgjorde hon sig högt och tydligt över vuxna män som var rädda för hundar. Mannen i kassan försökte mildra "påhoppet" genom att säga att han som barn hade blivit skrämd av en hund och varit vettskrämd ända sedan dess.

Hela tiden medan jag plockade till mig varor från hyllorna hörde jag hundens matte tala nedsättande om män som lät sig skrämmas av hundar och slutklämmen blev: "Vad ska det bli av´et?" Ja, det kan man fråga sig. Här på landet betraktas man säkert som en mes om man är rädd för hundar, ja, för djur överhuvud taget förmodligen, men jag håller med Stora O om att man inte skall gå fram till främmande hundar och att det definitivt inte var lämpligt att binda hunden alldeles invid kundvagnarna.

Jag hade svårt att hålla mig för skratt, när Stora O, som för det mesta är en försynt person, idag blev föremål för så mycket uppståndelse i butiken - och frågan: "Vad skall det bli av´et" är verkligen relevant att ställa sig i dessa oroliga tider, fast då i andra sammanhang.

fredag 14 april 2017

GOD FORTSÄTTNING PÅ PÅSKHELGEN


Nu är det redan Långfredag och jag har inte önskat er en Glad Påsk här på bloggen ännu, så jag säger därför GOD FORTSÄTTNING PÅ PÅSKHELGEN.

Idag, när jag kokade jordärtskockor i lillaköket, fick jag på en hylla se ett litet häfte med Mazettitips som jag fick av min mormor när jag var 6 år. Den lilla boken med titeln Festligt året runt ger, förutom en receptsamling, goda råd och trevliga uppslag för dukning och bordsdekorationer, lekar och andra tidsfördriv vid festliga tillfällen året runt.

Under rubriken Så firar vi påsk står följande att läsa:

"Mammas käraste önskan är att barnen, då de blivit vuxna, med glädje skall draga sig till minnes de helger de upplevt som små, och särskilt vid årets högtider söker hon därför skapa riktig feststämning. Hemmet pyntas och dekoreras, och även på dukningen lägger hon ned både fantasi och omsorg. Bordet skall väcka glada förväntningar till liv, och samtidigt som det knyter an till traditionen skall det ha nyhetens behag.

Påsksupén är en festmåltid, som det kan göras mycket av. Bordet (på bild i häftet) är dukat i läckra, ljusa färger, där gult och grönt dominerar och väcker tankar på den stundande våren. Bordet är täckt med en svagt grön linneduk. Löparen har ersatts med ett spegelglas, som ger vacker reflex åt de trevliga påskäggen, påskliljorna och det späda björklövet. Tre små glasljusstakar i form av blåsippor får också plats på spegeln, som för övrigt utgör en hönsgård, där tuppar, hönor och kycklingar av choklad håller till.

En läcker supé är framdukad med en del av vårens primörer: fyllda ägg på salladsbotten, rädisor och grönsallad. Påskägg, ansjovis, solöga och små stekta korvar - ja, nog duger den supén alltid! Och som efterrätt serveras kaffe med nötkakor. Till förfriskningarna senare på kvällen smakar det bra med påskgotter. Då kommer turen till chokladhönsen, och man plundrar de granna, sidenbandsprydda påskäggen på deras innehåll - praliner från Mazetti." (Givetvis!) 

Mycket av det här känner jag igen från barndomsåren. Förutom maten, tuppar, hönor och kycklingar minns jag att vi hade en spegel på bordet men det var inte bara till påsk, utan den lades på även till jul. På bilden, som inte ni kan se, finns en assiett med smörkulor som bildade formen av en pyramid. Smörkulorna kommer jag ihåg att man rullade med hjälp av två platta träspadar med räfflor i, så att de blev randiga. Det såg vackert ut, men om det var värt besväret kan ifrågasättas.

Mycket har hänt sedan 1947. Bland annat har påsktraditionerna ändrats och förenklats, mycket beroende på att även kvinnor förvärvsarbetar idag. Många påskfirare njuter nu nog mest av några dagars ledighet och ser förmodligen inte så allvarligt på påskmaten. God är maten idag också och mätta blir vi. Så, ta det lugnt men glöm för all del inte spegelglaset på bordet!












onsdag 12 april 2017

STADSRESA


Efter bilresan till Herrljunga fick jag tillfälle att se hur nya väntsalen i stationshuset tog sig ut. Ljus och fräsch jämfört med den tidigare och med oväntad inredning, robust med anspelning på järnvägshistoria. Mycket speciell och tuff (djärv) inredning enligt min mening och väntsalen är väl värd ett besök, antingen du skall resa med tåg eller ej.

När jag stod på perrongen och väntade på att tåget skulle komma fick jag se en liten tall som vuxit upp intill spåren. Gulligt faktiskt, men den går nog snart sitt öde tillmötes.




Tågresan gick utan mankemang. Medresenärerna var, som vanligt, upptagna av sina smart phones, och jag var nog ganska ensam om att lösa Sudoku och läsa. Fast om jag hade haft en modern telefon, skulle jag förmodligen också ha suttit med näsan i den. Ingen i kupén, inklulsive mig själv, tittade ut på landskapet vi for fram genom, som var en stor del av tjusningen med tågresor förrr.

Vid ankomsten till Göteborg såg jag till att snabbt avlägsna mig från centralstationen, för den gångna helgens attentat i Stockholm har satt sina nojiga spår. Ganska många poliser rörde sig i och utanför stationshuset.

Färden därifrån gick till Sahlgrenska Sjukhuset. Eftersom jag lyckligtvis inte behöver åka dit så ofta, var jag tvungen att fråga vilka spårvagnar som gick dit. 7:an som gick åt höger eller nr 13 som gick åt vänster hade jag att välja mellan. 7:an till höger blev det och fram kom jag. Efter att ha fått godkänt där, åkte jag tillbaka åt samma håll varifrån jag kommit, men steg nu av på Kapellplatsen. Därifrån promenerade jag i det soliga men blåsiga vädret förbi f d Vasa Sjukhus och Hvitfeldtska till Götabergsgatan, där jag besökte galleri mitt i centrum, där Karin Elmlund ställde ut sina fantastiska skapelser, som jag visar några prov på här nedan.











Karins tavlor hade inga titlar. Jag tror att hon därigenom valt att inte påverka, utan låter betraktaren själv fritt få tolka verken.

Efter denna upplevelse, som definitivt var resans höjdpunkt, släntrade jag i sakta mak via Valand, Kungportsplatsen, Brunnsparken och Centralstationen, där jag såg att det var nästan en timma till nästa tåg hem. Den timman använde jag till att svepa runt i några affärer i Nordstan. Egentligen hade jag flera ärenden att uträtta men tröttnade och befann mig snart på stationen igen. Där inhandlade jag Jojo Moyes Toner i natten innan resan tillbaka till hjärtat av Västergötland påbörjades.

Trots att jag är infödd göteborgare och har bott och arbetat i Göteborg i många år, får jag tillstå att jag inte längre är någon storstadsmänniska, utan pustar ut när resan hemåt påbörjas.

Jo, det var sant - När jag passerade Stora Teatern fick jag se något som såg ut som ett större fågelbo. Det var japanen Tetsunori Kawanas bambuinstallation The Reincarnation och den såg ut så här:














lördag 1 april 2017

onsdag 29 mars 2017

NYKOMLINGAR I BYN



De här små kalvarna, cirka en månad gamla, är årets nytillskott i Eriksberg. 

Det har blivit en tradition att jag varje vår besöker I och S och hälsar deras nya kalvar välkomna. Kalvarna är helt bedårande och verkar trivas tillsammans i sin väl tilltagna "kätte", där det finns utrymme till hopp och lek. 

Kalvarna var frimodiga och kom fram för att bli klappade. De har det så bra på alla vis hos I och S och det märks att de är tillitsfulla. Milda makter så söta de är.


Efter att ha hälsat på kalvarna blev Stora O och jag bjudna på 11-kaffe med fantastiskt gott kaffebröd, för vilket vi tackar allra hjärtligast.

Fin vedstapel på Bro





tisdag 28 mars 2017

VÅRSALONG I ERIKSBERG


I helgen som gick (25-26 mars) arrangerade Eriksbergs Kultur- och Intresseförening en utställning, där följande sju konstnärer och konsthantverkare ställde ut sina verk. Dessutom visades en samling lokala gårdstavlor.

Utställare:

Hanna Svanteman, Karleby - fotografi
Monica Sandin, Od - måleri och textil
Erna Coskun, Göteborg - akvarellmålning, skulpturer och trädgårdskonst i raku
Elenor Krantz, Herrljunga - måleri, keramik m m
Margareta Oscarsson, Jäla - lappteknik
Monica Lennéer Svensson, Jäla - smycken
Kerstin Sjöberg, Vårgårda - scrapbooking och decoupage

Det var första gången föreningen anordnade en utställning av det här slaget och det var glädjande att se att så många besökare tog sig till Eriksberg i det vackra vårvädret. Alstren som visades var av skiftande karaktär och verkar ha tillgodosett de flesta besökares smakriktningar. De lokala gårdstavlorna som utställningen dessutom bjöd på var också av stort intresse.

Stort tack till de begåvade konstnärer och konsthantverkare som förgyllde vår vårsalong. Som arrangör gläds vi extra mycket åt att ha fått möjlighet att introducera Erna Coskun, född och uppväxt i Eriksberg, som för första gången ställde ut i våra trakter.

Stämningen i Prästgården var under helgen den bästa tänkbara och utställningen, liksom fikat, uppskattades. Mycket talar nu för att det blir en vårsalong i Eriksberg också nästa år.

Varsågod, några smakprov från utställningen:

Ett av Hanna Svantemans fotografier ur en serie på åtta.
En hyllning till bönder, samtliga verksamma på Falbygden.


En av Monica Sandins Svarta lådor med broderade kviltar.


Granatäpplen
Erna Coskun


Kanin- och fårskulpturer i stengods
Elenor Krantz


Margareta Oscarsson, lappteknik


Kerstin Sjöberg, scrapbooking och decoupage

Monica Lennéer Svensson, smycken








onsdag 22 mars 2017

VÅRSALONG I ERIKSBERG



Nu är det snart dags för VÅRSALONG I ERIKSBERG.  På lördag den 25 och söndag den 26 mars, kl 10.00 - 15.00, ställer nedanstående konstnärer och konsthantverkare ut sina verk i Prästgården. Dessutom visas en samling lokala gårdstavlor.

Utställarna är:

Hannah Svanteman, fotografi
Monica Sandin, måleri och textil
Erna Coskun, akvarellmålning, skulpturer och trädgårdskonst i raku
Elenor Krantz, måleri, keramik m m
Margareta Oscarsson, lappteknik
Monica Lennéer Svensson, smycken
Kerstin Sjöberg, scrapbooking och decoupage

Varmt välkomna till vår vackra Prästgård, där ni, förutom av kulturupplevelsen, kan njuta av en kopp kaffe med dopp, allt hembakat.

Fritt inträde

ERIKSBERGS KULTUR- OCH INTRESSEFÖRENING



måndag 20 mars 2017

BOB DYLANTOLKNING







I lördags åkte Stora O och jag till Alingsås för att gå på konsert i Christinae kyrka, där The American Roots Session Band tolkade Bob Dylans verk. Bandet, som i år firade 10-årsjubileum, har ända sedan starten spelat amerikansk folkmusik i form av blues, country och gospel.

Trots att vi var där i god tid, var kyrkan i det närmaste fullsatt och när konserten började var den så överfull att folk fick stå utefter väggarna. Bandets val att ta sig an den aktuelle nobelpristagaren Bob Dylan låg verkligen rätt i tiden. Musiken som bandet valt att tolka ur BD:s enorma produktion var från 60- och 70-talen. Det svängde rejält om låtarna, som de flesta kände väl igen, och det ryckte i benen på de flesta. Om Bob Dylans olika skepnader under ett sextiotal år som folksångare, protestsångare, rockmusiker, låtskrivare, poet, predikant med mera fick vi lära oss av Lollo Konnebäck, som berättade mellan låtarna. 

Förutom Lollo Konnebäck ingår i bandet Anders Wättring, Monica Esborn, Amanda Rembeck, Matilda Hagström, Ulf Esborn, Markus Karlsson, Magnus Halén och Lennart Esborn, som tillsammans sjunger och spelar fiol, munspel, dragspel, gitarr, cello, piano, kontrabas och trummor.

Några av låtarna som framfördes var: The times they are a-changing, Blowing in the wind,   
It´s all over now Baby blue (på svenska Sakta lägger båten ut från land), Tomorrow is a long time (svensk titel Bara om min älskade väntar), All along the Watchtower, Knockin´on Heaven´s door, You´re gonna make me lonesome when you go och Every grain of sand. Efter publikens stående ovationer när sista sången klingat ut fick vi som extranummer njuta av Make you feel my love.

Efter att vi hade hälsat på en före detta elev till Stora O, som spelade med i ARSB, hade kyrkan hunnit tömmas på folk och fyllas på nytt inför nästa framförande. 

Varsågod, här bjuds du på ett smakprov ur ARSBs repertoar.  (Du får scrolla ner en bra bit.)







måndag 13 mars 2017

måndag 6 mars 2017

onsdag 1 mars 2017

ELVIRA

                                                                                             Foto: Einar Stenson, alias Nosa.

Viran i prickig klänning
(Främre raden fr. v. min kamrat BrittMarie, lillebror Henry och jag.)


Idag har min storasyster Viran namnsdag och det vill jag uppmärksamma här på bloggen. HJÄRTINNERLIGASTE GRATULATIONER PÅ NAMNSDAGEN ELVIRA, VIRAN eller VIPPAN. Kärt barn har många namn.

Kortet, taget vid en söndagspromenad, har massor av år på nacken, liksom vi.

1 mars, vilken dag! Det har snöat, regnat och däremellan har solen sparsamt skymtat fram. Rena aprilvädret. HURRA för Viran, för att vi hör tranornas trumpetande i luften och för att våren är på väg.