söndag 24 januari 2016

DIMMIG SÖNDAG


Nu har kylan dragit sig tillbaka för den här gången och därmed de vackra, soliga vinterdagarna som vi kunnat njuta av ett tag. För närvarande har vi några plusgrader och dimman ligger som en våt filt över markerna.

Vädret lockar inte precis till utomhusvistelse och hade det inte varit för älgen som varit framme i natt och kalasat på vår knäckepil, som äntligen artat sig både storleks- och formmässigt, hade vi inte gått utanför dörren. Att det var en älg såg vi på spåren och en brunstgrop som den lämnat efter sig. Annars när djur äter upp grönkål m m i vår trädgård brukar jag unna dem skrovmålet, men när det gäller knäckepilen svartnar det för ögonen på mig. Rustade med täckduk, snören, skyffel och fårull gick vi ut för att stoppa älgens framfart, ifall den skulle komma tillbaka. Vi har nu svept in trädet i täckduk, så att det ser ut som ett spöke, och fäst några tussar med fårull på grenarna. (Skall vara avskräckande när det gäller rådjur - hoppas att det är effektivt mot älgar också.) Med skyffeln skottade Stora O igen brunstgropen, så att den inte skall dra till sig skogens drottningar. Det blir spännande att se om älgen kommer tillbaka i natt och om täckduken sitter kvar på knäckepilen i morgon eller om den har blåst bort.

Lite frisk luft fick vi i oss den korta stund detta arbete tog. Därefter skyndade vi in i värmen igen. Eftersom det är söndag tycker vi att vi med gott samvete kan koppla av med korsordslösning (Stora O) och jag med läsning, när jag väl bestämt mig för vilken av dessa två julklappsböcker jag skall välja.


torsdag 21 januari 2016

SOLIG OCH KALL VINTERDAG


MÅLARÄVENTYR


 

I helgen som gick var jag på målarkurs hos Ewa Evers i Stenungsund. Porträttmålning var temat och vi fortsatte på de målningar vi tidigare påbörjat. Skiktmålning är det vi försöker lära oss, en hel vetenskap och mycket tidskrävande. Flera av oss ger oss i kast med att avporträttera våra barn och barnbarn och meningen är att vi skall få fram känslan (själen) i bilden. Skiktmålning innebär att man för att få djup i målningen flera gånger skall måla över vad man åstadkommit med en färg som släpper igenom motivet och därifrån bygga upp bilden på nytt. Detta har målarvännen Katinka beskrivit så förträffligt på sin blogg och är du intresserad kan du läsa mer om proceduren här.

Två dagar försvinner som i ett nafs när vi träffas och målar. Alla är så koncentrerade och energin i ateljen är påtaglig. Vi känner varandra väl vid det här laget och trivs gott i varandras sällskap. Ewa är mycket pedagogisk i sin undervisning och ett strålande exempel härpå visade hon bl a genom att måla direkt på sin dotters ansikte för att demonstrera proportioner.



Eftersom Katinka så väl och utförligt har beskrivit målarkursen övergår jag till att berätta om hemresan, som började tokigt. Det är svårt att sluta när man är mittt upp i målningen, så det blev lite stressigt på slutet av dag två, då jag fick packa ihop mina grejer i ett huj för att hinna med tåget från Stenungsund. Framme vid stationen upptäckte jag att jag inte hade mina glasögon med mig. Först tänkte jag att jag skulle hoppa på tåget ändå, men kom på att jag då inte skulle kunna se att köra bilen hem från Herrljunga utan dem. Tillbaka till Ewas ateljé och, trots hjälp av kvarvarande vänners och mitt ihärdiga letande, kunde glasögonen inte hittas. Jag fick låna ett par glasögon som jag såg ganska hyfsat med och följdes sedan till närmsta busshållplats av vår omtänksamma kursledare.

Busschauffören tyckte sig känna igen Ewa och förhörde sig om vem hon var och på så sätt kom vi in på konst och våra kurser. Jag berättade att jag var amatör och bara målade en eller två gånger om året. När jag steg av bussen i Göteborg fick han mig att lova att i fortsättningen måla oftare hemma och inte bara när det var kurs, så nu känner jag pressen också från denne okände man. 

I Göteborg var det dags för byte till tåg. På Centralstationen löste jag biljett för sträckan Göteborg-Herrljunga. En vänlig och hjälpsam dam såg genast att jag var pensionär, vilket innebar att jag fick 10 procents rabatt. Skärmen på hennes dator visade att det bara var tre kronor dyrare att åka första klass, vilket jag tyckte att jag gott kunde kosta på mig. Jag såg fram mot en lugn och bekväm resa, men det visade sig att förstaklassvagnarna var frånkopplade, så jag hamnade istället i en liten, trång kupé som tydligen var avsedd för resande med hundar. I denna kupé med plats för åtta personer satt två unga flickor bedvid varandra, den ena med en mopsliknande hund i knät och den andra med en nakenhund som, efter att ha blivit avklädd ett tröjliknande plagg, stoppades innanför fleecetröjan på sin matte, så att bara ett piggt litet hundhuvud stack upp i halsgropen på henne. På sätet bakom dem satt en dam med en golden retriever. Nu blir det grejer tänkte jag, men icke sa Nicke. Inte ett enda skällande eller morrande hördes. Nakenhunden var lite intresserad av mopsen vid sin sida men kom snart till ro innanför fleecetröjan. Flickorna satte musslor i öronen och plockade fram sina mobiltelefoner. Samtliga passagerare i kupén utom jag ägnade sig åt datorer och telefoner. Själv hade jag inte ens en bok med mig som jag kunde läsa, utan hade inget annat för mig än att betrakta mina medresenärer och deras hundar. Jag bara satt där och åkte tåg. Med hänvisning till nedanstående citat från instagram hoppas jag att ingen trodde att jag var psykopat.

"En kille på tåget idag hade varken telefon,
dator eller surfplatta. Han bara satt där och
åkte tåg. Som en psykopat."


Efter att ha skrapat rutorna på bilen körde jag hem på hala vintervägar. Det, som jag annars skulle ha fått stora skälvan av, gick fint som snus. Med borttappade glasögon, hundar och andra tågresenärer i tankarna gick bilkörningen galant. Fast, jag körde förstås jättesakta. Det var 19 grader kallt när jag kom hem på kvällen.



torsdag 14 januari 2016

lördag 9 januari 2016

HÄLSNINGAR FRÅN EN SVUNNEN TID



Den här veckan har vi fått hälsningar från en svunnen tid. Första överraskningen kom i form av ett telefonsamtal från en före detta kollega till Stora O. De var arbetskamrater fram till 1996, först i Tuve och därefter i Bleket på Tjörn. KMO berättade att han som pensionär har skrivit flera böcker, bl a Från eka till kappsegling, som han också var vänlig och skickade ett exemplar av till oss. Boken handlar om hans stora intresse för sjön och hur denna vurm har funnits i familjen i flera generationer. Den beskriver utvecklingen från att segla för brödfödan till semester- och kappsegling. Jag har som hastigast bläddrat i boken och hittills mest tittat på bilderna. Förtur till att läsa boken har givetvis Stora O, som med stort intresse har "kastat sig över den". Bland fotografierna i boken finns också några av en annan av Stora O:s kolleger på Bleketskolan, som ledsamt nog inte finns med oss längre. Han tillhörde också i allra högsta grad båtfolket.

Överraskning nummer två den här veckan var en hälsning från en av Stora O:s före detta elever (också på Bleketskolan) via vår svärdotter A, som intervjuade honom för ett framtida blogginlägg på Kulturkollo (bloggkollektiv). Den kärkomna hälsningen var till Olofsson, som han allmänt kallades i skolan, och Stora O blev glad för att han fick klart godkänt som lärare i matte.

Tidigt i morse tänkte jag på mina minnen av denne elev och hans familj från Bleket. Mamma A minns jag tydligt. Hon var konstnärligt lagd och duktig på att handarbeta. (Se nedanstående fotografi på en flamskvävnad tillverkad av A som finns i vårt hem.) Pappan var byggmästare. Av barnen, kommer jag, utöver den före detta eleven, ihåg storasyster L och lillasyster AC. Den senare var jämnårig och tillika klasskamrat med vår yngste son, som förresten under högstadietiden praktiserade som snickare hos byggmästare K. AC minns jag som en blyg liten flicka med ljust, tjockt, lockigt hår. Henne har jag träffat som vuxen när vi båda pendlade från Tjörn till våra arbetsplatser, hon till Kungälv och jag till Göteborg. När jag kommit så långt, började jag fundera på om pappan stavade sitt förnamn med K eller C och undrade om det var idé att väcka Stora O och fråga om han visste. Då kom jag att tänka på boken Aröd - Bleket genom tiderna av Mona Axelsson, som fanns i bokhyllan strax intill sängen där jag låg - och i den, på sidan 199, hittade jag familjen jag sökte och fick bland annat reda på hur fadern stavade sitt namn.


Flamskvävnad av AK


Aröd - Bleket genom tiderna av Mona Axelsson


Tack K-M för den fina boken och tack T för hälsningen och för alla dina rutor som glatt och berört oss under åren.

fredag 8 januari 2016

ÄNTLIGEN JULLIKT


Efter flera dagars snöande har det blivit jullikt ute, men, eftersom julen är över, är det kanske mer korrekt att kalla det vinterlikt. Så här fin blev vår utegran när den fick snö på grenarna.

I morgon skall vi ut och skotta snö. Det är ingen tung snö, så det blir bra. Både motion och frisk luft.

onsdag 6 januari 2016

MED EN ENKEL TULIPAN


uppå bemärelseda´n 
vi har den äran, vi har den äran
att gratulera!

STORT GRATTIS B

(från två som vuxit på längden men inte alls på bredden av all god julmat)



fredag 1 januari 2016

ÅRETS FÖRSTA JUBILAR



På årets allra första dag gratulerar vi A på födelsedagen med en bukett papegojtulpaner och önskar henne och M en trevlig resa till Spanien.

Önskar också att 2016 skall bli ett riktigt bra år för oss alla. Det gäller att se framåt och sjunga som Håkan Hellström "....det bästa har inte hänt än" och "....det bästa alltid kan bli bättre, oavsett utgångsläge."