tisdag 11 februari 2014

TANT ANNIES HÖNSHUS


När våra söner var små lekte de ofta med en kamrat som gick under namnet "Lars i svängen" för att inte förväxlas med "Store-Lars" som också bodde i området.

En dag kom de tre gossarna hem efter att ha varit ute och lekt och de såg lite pillemariska ut när de pratade och skrattade. När jag frågade vad det var som var så roligt, svarade de med viss tveksamhet att de hade varit hos Tant Annie och, kröp det fram, hade krossat fönster i hennes hönshus. Tydligen hade de haft hjärtligt roligt medan vandaliseringen pågick.

"Tant Annie, som är så snäll, hur kunde ni?" Jag tog med de små killarna och gick till Tant Annie, som bodde i början av uppfartsbacken mot Bleket, för att de skulle be om ursäkt för sitt tilltag och erbjuda henne ersättning. Dörren öppnades av en leende Annie, som, när jag hade förklarat varför vi var där och pojkarna hade bett om ursäkt, bad oss komma in så att hon kunde bjuda på läskedryck och kakor. "Det gör ingenting alls att ni gjorde sönder rutorna", sa Tant Annie, "för jag har ändå inga hönor kvar".

Killarna var märkbart lättade på hemvägen trots att de säkert kände sig skamsna och förhoppningsvis ångerfulla, men jag är säker på att Tant Annies vänliga bemötande lärde dem mer än om hon hade grälat på dem.


Fönstret på bilden är inte från Tant Annies hönshus, utan den har jag hämtat på nätet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar