tisdag 23 oktober 2012

ÄLSKA MIG DIN JÄVEL

 
Efter att ha läst Lars Hesslinds bok Älska mig din jävel, som handlar om hans uppväxt i ett barnrikehus i Sandarna, Göteborg, i början av 40-talet, kan jag inte låta bli att jämföra med mina egna erfarenheter av att bo i Solgårdarna, som barnrikehusen också kallades, fast cirka tio år senare och på Hisingen. Att jämföra rakt av går inte på grund av tidskillnaden och också för att jag var flicka, men reflektera kan man ju alltid göra.
 
Enligt riksdagsbeslut 1935 tillkom bestämmelser om byggandet av nya bostäder för barnrika familjer. Fler och fler människor flyttade in till städerna där bostadsbristen var stor. Familjer med många barn var ofta mycket trångbodda och levde under usla förhållanden. Solgårdarna kom till just för att barnen skulle få en bättre tillvaro. Att husen fick heta just Solgårdar berodde på att det mellan husen skulle finnas stora ytor där solen skulle komma åt att lysa på barnen medan de lekte.
 
Lars Hesslind bodde i Solgårdarna i Sandarna, mitt emot Västra Kyrkogården. Där fanns (och finns än idag) sju likadana fyravåningshus. Samtliga lägenheter var tvårummare och, om jag inte minns fel, var kravet för att få en lägenhet att familjen skulle ha fem barn. (Kanske var det att det skulle vara minimum fem medlemmar i  familjen.) Familjerna var fattiga och kom från slumliknande miljöer. I Solgårdarna där jag bodde under en period av min uppväxt, i närheten av Slätta Damm på Hisingen, fanns sex hus, tre trevåningslängor och tre s k punkthus. Vi bodde i en trerumslägenhet i en av huslängorna och det råder ingen tvekan om att det var ett barnrikehus. Däremot fanns inga krav på att familjerna måste ha ett visst antal barn för att få bo där, för barnaskarorna varierade från två, som i vår familj, till tretton som flest. Om det var tre rum i samtliga lägenheter låter jag vara osagt, för det kommer jag inte ihåg. Familjerna i vårt hus kom från olika miljöer och hade olika bakgrund överhuvud taget. Jag tror nog att många flyttade dit för att bo i ett nybyggt hus utanför storstadens brus, för Hisingen var landsbygd i slutet av 40-talet.
 
I Solgårdarna i Sandarna var det hårda puckar som gällde mellan killarna och de kunde klå upp varandra ganska rejält. Det verkade ändå som att där fanns en stark sammanhållning dem emellan. Deras upptåg kunde vara riktigt otäcka, som när de hade bestämt sig för att göra upp med den skrämmande döden genom att en mörk kväll ta sig in i en jordkulle på kyrkogården, där liken förvarades till nästa dags begravning. Slagsmål om granar till påskbrasor är något jag känner igen men som jag som flicka inte behövde engagera mig i. Det mest äventyrliga som jag kan erinra mig är när tre av mina tjejkompisar och jag hade bildat en klubb som vi kallade "Fyrklövern". För att bli fullvärdiga medlemmar i klubben skulle vi uppfylla tre kriterier: blanda blod med varandra i ett litet askfat, klättra upp för en brant bergvägg och hänga i en metallring längst upp (utanför stupet) samt hoppa från en gren ganska högt upp i en ek. Förutom de vanliga flicklekarna älskade vi när det brann i bergen i närheten av husen, vilket det gjorde emellanåt. Alla ungarna, pojkar som flickor, sprang då för livet för att med lövruskor hjälpa till att släcka. Bränderna berodde ofta på att killarna hade luntat, precis sóm LH och hans vänner gjorde i bergen bakom "körgårn". Den enda leken som var gemensam för både tjejer och grabbar, som jag minns, var att spela brännboll. Det brukade vi göra på kvällarna på sommarhalvåret, när de äldre "barnen" hade kommit hem från sina arbeten. Och på vintern, skall tilläggas, åkte både pojkar och flickor kana på kartongbitar (dåtidens tefat) nedför berget.
 
I Älska mig din jävel talas det om att vissa oskrivna lagar fanns i LHs Solgårdar men det kan jag inte påminna mig att vi hade. Inte heller att vi umgicks enbart med barnen i husen där vi bodde. Själv hade jag lekkamrater på annat håll och i skolan lärde man ju känna barn i andra bostadsområden.
 
På tal om skolor hade vi nyligen besök av en man som, när han var nyutexaminerad lärare, i gamla Lundenskolan hade en klass med 35 elever, alla pojkar, varav de flesta kom från Solgårdarna i Lunden. Han berättade att han aldrig hade några problem med dessa elever. Själv tror jag inte att jag var något problembarn i skolan trots jag häromdagen såg i min betygsbok att jag i fjärde klass hade fått betyget A- i ordning. När jag tänkte efter kom jag ihåg att motiveringen var att jag hade ställt mig i pojkarnas kö till "bamba" (=matsalen). Problem?
 
Som en röd tråd genom hela Lars Hesslinds bok går budskapet att språket och läsning är nyckeln till framgång. Som liten grabb slukade han med förkärlek Bigglesböckerna men i 15-årsåldern blev han i konstnärsgruppen Paravan invigd i litteraturens, konstens och musikens världar genom att där umgås med kända författare och andra konstnärer. Själv läste jag till en början Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla med flera "flickböcker", men jag kan inte erinra mig att jag någonsin förknippade läsning med makt och framgång. Det har jag nog aldrig gjort men jag har alltid tyckt om att läsa.
 
Lars Hesslind fick kämpa mot pappans aversion mot utbildning - "man skulle vara arbetare". Märklig inställning egentligen, eftersom fadern läste mycket själv. Pressen hemifrån på högre studier var alltså obefintlig. Någon sådan press var inte heller jag utsatt för. I våra Solgårdar var akademikerna lätt räknade men för övrigt hade männen, som oftast var de som förvärvsarbetade när jag växte upp, yrken av varierande slag. Att det talades om olika samhällsklasser och att man skulle hålla sig strikt till sin egen kan jag inte heller dra mig till minnes. Lars Hesslind gick på Praktiska Mellanskolan (teknisk linje) på Kvarnberget. Därefter utbildade han sig till kemiingenjör på Netzlers Tekniska Institut (kvällsskola) samtidigt som han arbetade och författade. Författare på heltid blev han 1976. Det enda gemensamma med LHs skolgång och min var att jag tog realexamen på Göteborgs Praktiska Realskola, som tidigare hade varit Praktiska Mellanskolan.
 
I Lars Hesslinds familj var politiken central och partitillhörigheten viktig. Partiet med stort S var det som gällde. I min diskuterade vi aldrig politik och jag vet fortfarande inte vilket parti min pappa röstade på. Mamma var nog inte särskilt intresserad, för hon, som flera tanter med henne, röstade på Folkpartiet, mest för att de tyckte att Bertil Ohlin var så stilig.
 
Det märks tydligt att mycket har förändrats på de tio år som skiljer Lars Hesslinds och mina erfarenheter från Solgårdarna. Till exempel hade vi inte alls det fattigt. Nästan tvärtom skulle jag vilja påstå. Vi åt god och näringsrik mat och hade fina, i alla fall, bra kläder. Det sista mycket tack vare att mamma var duktig på att sy. När det kom till semestrar berättar LH att hans uppfinningsrika pappa ett år hade ordnat så att familjen cyklade utåt Lillebyhållet på Hisingen, där de satte upp ett tält bestående av en presenning som spändes upp över en trädgren och där njöt de av vistelsen vid havet under ett par veckor. Till Lilleby cyklade vi också ibland och badade. Vägen dit var backig och det var skönt att få kasta sig i vattnet när man kom fram. På somrarna åkte vi vanligtvis också till mormor och farmor, som bodde på landet, och vissa år hyrde vi sommarbostad i Göteborgs skärgård.
 
Älska mig din jävel är en ingående och välskriven skildring av hur det var att bo och växa upp i Solgårdarna i Sandarna men beskriver också mycket av göteborgslivet för övrigt. Genom att läsa boken har jag bokstavligt talat förflyttat mig ungefär 60 år bakåt i tiden och, även om jag inte haft samma tuffa uppväxt som Lars Hesslind, har jag känt igen väldigt mycket från min barn- och ungdomsstad. Det är faktiskt svårt att sluta skriva, för det dyker hela tiden upp nya saker som jag vill kommentera, som dansställena, musiken, kläderna, då aktuella händelser, med mera, med mera. Nu sätter jag punkt men jag känner på mig att jag kommer att återvända till den här romanen många gånger och rekommendera vänner och bekanta som vuxit upp i Göteborg under denna tid att läsa boken.
 


6 kommentarer:

  1. Strålande bra inlägg, Bloggerskan!

    SvaraRadera
  2. Jag laste en liknande bok "Angelas Ashes" som ar lite fore var tid (1930) men valdigt bra.
    Just nu laser jag "Den vita lejoninnan" av Henning Mankell.

    SvaraRadera
  3. För länge sedan läste jag den svenska översättningen av "Angela´s Ashes" som jag tyckte mycket om. Intressant att läsa Frank McCourts berättelse om sin uppväxt. Jag tror att jag skall läsa om den.

    Tack för att du hörde av dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Laste just en intressant bok fran 2;a varldskriget med titeln "We die alone". Det ar
      en norsk sann berattelse och val vard att lasa.

      Radera
  4. Tack för tipset. Lägger titeln på minnet.

    SvaraRadera