måndag 30 juli 2012

I BLÅBÄRSSKOGEN


Dessa rara bär plockade vi igår, cirka 10 liter. Eftersom vi använde bärplockare, fick vi, som syns på bilden, ganska mycket skog med oss hem.



Här ligger bären, nu rensade och klara för infrysning. Idag skall jag gå ut och se om jag kan hitta hallon att blanda med blåbären, för jag vill gärna koka lite drottningsylt.

Tack snälla B för trevligt sällskap i "din" blåbärsskog.

söndag 29 juli 2012

ÄLGBESÖK



Igår hade vi besök av den här älgkon och hennes två kalvar. De stod alldeles utanför köksingången till vårt hus. Eftersom de var så nära huset, var jag tvungen att stå blick stilla för att inte skrämma bort dem när jag skulle fotografera. Älgarna skymdes av buskar och sly, varför fotografiet inte blev bättre än så här.

lördag 28 juli 2012

RESA GENOM TIDEN


För att resa i tiden behöver man inte en tidsmaskin som ibland finns med i science fiction-böcker, film- och TV-produktioner. Med en sådan är det enkelt att visualisera förflyttningar mellan olika tidsperioder.

Att tänka fungerar till viss del även om tankarna är begränsade, vilket vi blir varse om inte annat när vi en kväll står och tittar upp på stjärnhimlen. Trots att vi tycker att våra tankar är svindlande kan vi ändå inte tillnärmelsevis föreställa oss universums storhet. Det är säkert inte meningen att vi skall förstå heller, men färdas med fantasins hjälp så långt det går, det kan vi.

Läsning är ett annat sätt. Till exempel kan många romaner, som skildrar människors miljö, levnadssätt och tankar, föra oss till en annan tid både i det förgångna och framöver och genom att bl a läsa vetenskapliga skrifter blir man ofta förpassad in i framtiden. Att samtidsskildringar bör handla om nutid är en självklarhet men, eftersom det händer saker hela tiden, är det inte säkert att ens de är aktuella.

En tidsresa kan också vara en verklig resa. Att färdas över flera tidszoner får oss att förflytta oss, inte bara geografiskt utan också tidsmässigt. I båda riktningarna, om man har löst tur- och returbiljett. Tröttheten man drabbas av vid framkomsten efter en lång resa, s k jet lag, tar tid att återhämta sig ifrån.

Till sist men inte att förglömma har vi våra minnen, som är en viktig källa till tidsförflyttning. Med minnets hjälp kan vi resa tillbaka ända till barndomen. Om man inte är synsk förstås och kan dra sig till minnes händelser från tidigare liv. Hur långt minnets tidsperspektiv sträcker sig beror givetvis på hur gammal man är. En klar fördel med att bli gammal är att man har en stor minnesbank att ösa ur.

E hjälper farmor vid jazzkonserten 2006


Med tanke på blogginlägget igår om jazzkonserten i Eriksbergs nya kyrka färdas jag nu sex år tillbaka i tiden, då våra barnbarn, E och H, var med vid kyrkan. E som duktig hjälp vid kaffeserveringen och H, som jag minns blev stucken av en geting som kommit innanför hans T-shirt. Hoppas nu bara att han kommer ihåg händelsen mer för musikupplevelsen än för getingsticket om han tänker tillbaka framöver.

H och farfar på jazzkonsert 2006

Jag har just läst färdigt The summer without men av Siri Hustvedt, där hon skiver följande sanning:

What once was the future is now the past, but the past comes
back as a present memory, is here and now in the time of writing.


Man kan alltså drömma sig tillbaka i tiden och ändå leva i nuet, vilket skulle bevisas.

SMS-VARNING



Jag talade just med en vän från Tidaholmstrakten som hade fått en sms-varning som uppmanade henne att stänga av TV, dator och telefon för att det var åskoväder på gång.

Eftersom det inte är särdeles långt till Tidaholm härifrån skyndar jag mig att göra detsamma utifall att och, för att svalka av mig efter förmiddagens städande, skall jag ta ett snabbdopp i vår lilla pool innan ovädret brakar loss.

Nu är det alldeles stilla ute. Lugnet före stormen?

Fast, ibland när det varnas i förväg, blir det inte så illa som aviserats och vi får hoppas att så är fallet idag också. Hoppas dessutom att bönderna har hunnit få in sitt hö om det börjar regna igen.

fredag 27 juli 2012

FULLTRÄFF


Igår kväll spelade New Orleans Jazz Cats i Eriksbergs nya kyrka. Vädret kunde inte ha varit bättre och publiken strömmade till i långa rader. Enligt arrangörerna var det ca 250 jazzentusiaster i kyrkan.

Eriksbergs Kultur- och Intresseförening har under ett antal år serverat vid den årliga jazzkonserten. Så också i år, då kaffe, te, hembakta frallor och kakor liksom läskande drycker gick åt som smör i solen.

G på G

 
En av arrangörerna berättade att de, efter 20 år, inte längre skulle hålla i trådarna. Vi hoppas dock att traditionen med sommarkonserter i kyrkan kommer att fortsätta, för de är mycket uppskattade. Dessutom är det roligt att Eriksbergs nya kyrka, som är den lokal i Herrljunga kommun som rymmer flest personer, kommer till användning vid fler tillfällen än vid skolavslutningar, luciafirande och större bröllop.


torsdag 26 juli 2012

SLÅNLAV?


Idag har det varit så varmt att vi var tvungna att sätta oss i skuggan av ett bokträd som växer i trädgården. När vi satt där och fikade fick jag syn på små lavtussar på bokstammen. Först trodde jag att det var skägglav men, efter att ha tittat på bilder på nätet, liknade det mer slånlav.

Nu skickar jag ut frågan i etern och hoppas att någon specialist på lavar bekräftar om det är slånlav som växer på vårt bokträd. MBY kanske är snäll och agerar som mellanhand?

Tacksam för svar, som det brukar stå i kontaktannonserna.

onsdag 25 juli 2012

OMBYTLIG KAVALJER

Kärlekskrank rosenböna


Förra sommaren stod den här klohackan omslingrad av humle. I år har den en ny käresta och famnas av en annan klängväxt. Vi har inte hjärta att ställa in hackan i redskapsskjulet, utan låter den stå kvar så att den får nöjet att beskåda rosenbönorna som vi alla väntar på.

tisdag 24 juli 2012

VAD DAGEN ÄR NATTEN SKYLDIG



Vad dagen är natten skyldig av Yasmina Khadra handlar om Younes, en muslimsk pojke, som på grund av familjens dåliga ekonomi fick flytta till sin farbror och dennes franska hustru, som bodde i ett finare villakvarter i den algeriska staden Oran. För att bli accepterad av de franska kolonialisterna fick han byta namn till Jonas.

Romanen återger Algeriets politiska historia från 1930-talets kolonialtid via självständigheten 1962 till våra dagar. Det är också en kärleksroman som beskriver Jonas livslånga förälskelse i en fransk flicka/kvinna liksom hans kärlek till hemlandet. Kärleken till Algeriet kunde tyvärr inte delas mellan algerier och fransmän.

Detta fanns att läsa på omslagets baksida.

Boken berörde mig mycket och fick mig att tänka på en episod från mitt eget liv. Året var 1964 och Stora O och jag var på semesterresa i Europa. På hemväg från Spanien fick en liftare, en ung man från Algeriet, åka med oss till Paris, dit han också var på väg. Jag minns att vi hade trevligt i bilen, trots språkförbistringen. Gäster med gester, ungefär, och det gick alldeles utmärkt. När vi kom fram till Paris skulle killen, som jag glömt namnet på, hjälpa oss att hitta ett hotellrum. På det ena hotellet efter det andra fick vi höra att det tyvärr inte fanns några lediga rum. Liftaren, som var jättesnäll, erbjöd oss då att sova hos några vänner till honom, där han själv skulle övernatta men då kom ägaren till det senast besökta hotellet ut och vinkade till sig Stora O och frågade om "araben" också önskade nattlogi. När han fick klart för sig att så inte var fallet, gick det bra för vår del.

Visst förstod vi att fransmän och algerier inte precis var förtjusta i varandra men den här händelsen tydliggjorde på ett mycket påtagligt sätt situationen. Eftersom vår liftare skulle kinesa hos vänner och dagen var sen, antog vi erbjudandet om rum på det hotellet. Nu i efterhand kan jag tycka att vi inte borde ha gjort det.

Vad dagen är natten skyldig valdes 2008 till årets bästa franska roman av tidningen Lire.

måndag 23 juli 2012

VINBÄRSTIDER

Safttillverkning

Nu är de svarta vinbären skördade och av vissa av dem har Stora O gjort gelé och av "efterbörden" har det blivit saft. Resten har vi frusit in för att ta fram och njuta av till vintern. Sommardoft vintertid är inte alls fel.

Dagens resultat

söndag 22 juli 2012

MOTLJUS


Backlight eller contre-jour är de engelska och franska termerna för motljus. I min strävan efter att förstå de olika finesserna på kameran har jag i den här bilden använt mig av backlight-funktionen, som, mycket förenklat, innebär att motivets främre del framträder tydligt trots att bakgrunden är mycket ljusare.

Åtminstone är det så jag har uppfattat det. Rätt eller fel?

lördag 21 juli 2012

GRÄVT OCH PLANTERAT

Irisgrävning

I torsdags hälsade A och M på oss och med sig från sin sommarstuga hade de en hel rugge med irisväxter och en kaprifolplanta, som vi nu har planterat vid dammen. För att ge växterna en bra start, grävdes grästorvor bort och ersattes med planteringsjord. Det var ett riktigt slavgöra, för slänterna mot dammen är stenhårda, trots att det har regnat så mycket, och jag är glad att Stora O åtog sig grävningen. Under tiden han gjorde det, körde jag bort torvorna vart eftersom skottkärran fylldes. Så här fint blev det.


Kaprifolen fick sin plats i närheten av bäcken intill ladugården, där vi hoppas att den skall trivas så att vi får njuta av blommornas ljuva doft framöver.

Kaprifolgrävning

Jag är glad att jag inte behövde gräva den här gången, för när jag för ett tag sedan grävde ett land av motsvarande storlek, också i slänten, tog det mig nästan två dagar.

Tusen tack till A och M för växterna och tack till Stora O för slitgörat.




fredag 20 juli 2012

CLOSE UP

Lejongap

Jag har fått i läxa att lära mig att utnyttja min kameras finesser och redovisar här ett exempel på en närbild (close up) av lejongap, som påminner mig om S, som med denna bild får både hälsning och kram.

ATT ÄLSKA SIG SJÄLV


Hur ofta har man inte hört att man skall älska sig själv, för först då kan man älska andra. Det låter så bra men jag har aldrig riktigt kunna känna att det stämmer. Att älska sig själv låter i mina öron nästan lite självgott, snudd på egoistiskt. Jag har inga problem med att andra människor älskar sig själva för att kunna älska andra men hur kommer det sig då att jag kan älska, ganska många faktiskt, fast på olika sätt, utan att för den skull älska mig själv?

När jag i SRs P1 lyssnade på sommarprataren Björn Lindeblad, f d skogsmunk i Thailand och numera föreläsare och meditationslärare, förespråkar också han att man skall älska sig själv. Jag vet inte varför jag inte kan köpa konceptet, för under hela min uppväxttid har jag fått känna att jag duger bra som jag är. Missbelåten med mig själv är jag inte, utan tycker nog att jag är ganska OK, svenskt lagom i de flesta avseenden, även om det låter tråkigt.. Men kanske är ordet älska helt enkelt så värdeladdat för mig att jag vill spara det till dem jag tycker allra mest om? Om sanningen skall fram, föredrar jag att vara älskad av någon annan än mig själv. Egoistiskt? Resonemanget är svårt att få ihop - i och för sig behöver ju det ena inte utesluta det andra.

Björn Lindeblad förespråkar vidare mindfulness eller varsevarande, som han kallar det på svenska. Det kan jag däremot ta till mig och jag tycker nog att jag, utan att ägna mig åt  meditation, för det mesta lever närvarande med öppna sinnen. Mer och mer för varje dag och det känns bra.

torsdag 19 juli 2012

GIVE PEACE A CHANCE

Peace, love and understanding
Ring tillverkad av konstnären Tintin Hallding

Den här ringen, som konstnären Tintin Hallding, Dyrön, har skapat triggade igång minnen från tider som flytt, då engagemanget för fredsrörelsen var stort. För egen del ligger engagemangen numera på det lokala planet. Stora frågor, som miljön till exempel, oroar och berör mig verkligen och jag gör vad jag kan för att förbättra situationen men bara småskaligt och på hemmaplan. Slår mig till ro med att det är bättre att göra lite än att inte göra någonting alls.

På marsch över Hisingsbron - för fred


Annat var det den 15 maj 1982. Då skrevs historia på Ullevi i Göteborg när 100 000 människor från hela Europa hade samlats i och kring en mäktig protest mot rustningsvansinne och kärnvapenhot. Det var Nordens största fredsdemonstration som speglade människors rädsla för att Europa skulle bli slagfält för ett eventuellt storkrig mellan supermakterna USA och Sovjet. Kravet var ett kärnvapenfritt Europa.

Den dagen marscherade massor av människor för fred från många olika delar av Göteborg in mot centrum och Ullevi, där Nordiska Fredsmötet skulle hållas. I "tåget" från Hisingen gick MBY, hennes syster H och jag och jag minns att vi sjöng We shall overcome när vi gick över Hisingsbron. Solen sken och stämningen var känsloladdad. Jag kommer också ihåg att äldste sonen tyckte att jag såg militant ut på kortet men det vill jag inte riktigt kännas vid, för det var ju, trots allt, en fredsmarsch. (Pekar gör jag visserligen, dock inte med hela handen.)


Relativt unga och naiva som vi var, trodde vi säkert att vi skulle kunna förändra världen. Men det var minsann inte bara yngre som deltog i manifestet. Kolla damen med ballongen och den svajande, plisserade kjolen. Härligt med människor som håller lågan brinnande också på äldre dagar.



Med allt elände som pågår runt om i världen är det kanske dags att dra igång fredsrörelsen igen, i ännu större skala, WORLD-WIDE?

måndag 16 juli 2012

DUV- ELLER KRÄVMJÖLK


I helgen som gick hörde jag för första gången talas om duvmjölk eller krävmjölk som den också kallas. Denna mjölk är ett mycket näringsrikt, ostliknande sekret som utsöndras i krävan hos vissa fåglar, bl a duvor, flamingoer och en del pingvinarter. Mjölken har en mycket hög koncentration av fett och protein. Eftersom både han- och honduvorna producerar näringsämnet, är en av fördelarna att någon av föräldrarna alltid kan stanna kvar i boet under den första perioden av fågelungarnas liv, vilket förhindrar att de utsätts för faran att bli lämnade ensamma.

Som sagt, det var första gången jag hörde talas om duv- eller krävmjölk. Uppslaget till det här inlägget tillskriver jag min svåger, som berättade det. Man lär så länge man lever!

Det finns bortåt 300 olika duvarter och de förekommer över hela världen utom i arktiska områden. När duvorna inte blir matade med krävmjölk, livnär de sig huvudsakligen på säd och frukt. Vissa arter jagar insekter och maskar.

söndag 15 juli 2012

TILL SJÖSS


Igår, lördagen den 14 juli, bordade vi, Stora O, hans kusin C och jag, slupen Oskar II i Sjötorp för en tur på Vänern, inbjudna av I och H.

Vädret var precis perfekt i mina ögon, lite lagom vind, solsken med lätta moln och inte för varmt och inte för kallt. Dagen innan hade det blåst riktigt ordentligt och då hade det inte varit roligt att vara ute på sjön. Resan gick från Sjötorp till Mariestad, en behaglig tur på cirka två timmar. Här kommer några bilder från avresan i Sjötorp.

C försjunken i studier inför avresan.

I i närheten av sista slussen innan Vänern

Kusin C i slussen vid Sjötorp

Först lite närstudier av utrustningen på slupen. För en landkrabba som jag är det intressant att titta på alla "grejer" ombord, som är och måste vara, strategiskt och korrekt utplacerade för att kunna fylla sin tjänst när det är dags för det.

Skepparkrans

Belysning under relingen och tross.

Friholt (fender av trä)

Väl ute på Vänern stävade vi mot Torsö. Eftersom fler passagerare skulle plockas upp i Mariestad vid en viss tid fanns inte utrymme för segling, vilket annars var tänkt. Vi gick därför för maskin och färden var, som sagt, riktigt njutbar.

H vid rodret.

För att få lite spänning i tillvaron kröp två yngre, sjövana medpassagerare ut och lade sig i nätet under bogsprötet. Det finns säkert en särskild sjöfartsterm för det men för mig får det duga med nät.

I nätet under bogsprötet med Torsöbron i bakgrunden.

När vi närmade oss Torsöbron blev det pirrigt, för på bron satt en skylt som visade att endast fartyg med en höjd understigande 18 meter kunde passera under bron. Oskar II var just 18 meter hög och när vi var alldeles intill bron, såg det ut som att masten skulle komma att brytas av. Det gjorde den nu inte, tack och lov, och besättningen, som hade seglat där många gånger tidigare, var lugn i förvissningen om att det fanns marginal och att fartyget skulle gå klart.

I Mariestad mönstrade vi av och begav oss till H:s och I:s sommarstuga i Ärshult, där vi alldeles vid Vänerns strand åt en härlig middag. Vi lät oss väl smaka, för sjön suger ju, som bekant. Hela kvällen satt vi sedan och pratade, för det är långt mellan träffarna och vi hade mycket att avhandla.

Efter att ha ätit frukost och packat ihop våra prylar, åkte vi på förmiddagen idag in till Otterbäcken, där vi köpte rökt sik och lax. Därefter besökte vi en liten röd stuga som tidigare hade tillhört kusin C:s föräldrar. Stugan ägs numera också av släktingar, som tyvärr inte var hemma,

Kusin C och Stora O framför stugan i Otterbäcken.

Vi tackar I och H för gästvänlighet och för trevligt sällskap tackar vi också kusin C.











fredag 13 juli 2012

MODERSARVET

Varsågod och smaka!

Igår, på en runda i skogen för att plocka kantareller, hittade Stora O och jag ett ställe där det växte massor med smultron. Vi stannade till där en låååååång stund och plockade, åt och njöt.

Förr om åren har jag alltid i första hand försett barn och barnbarn med de bär jag hittat, särskilt sommarens första bär. De flesta gör nog så, ser till att barnen får först och främst - åtminstone gjorde min mamma det. Beteendet att förse sina avkommor med föda är ju nedärvt, som tur är, men att ge barnen sommarens första bär i stället för att frestas att stoppa dem i egen mun är kanske inte alldeles självklart. För det kanske man behöver en förebild. Tack mamma! Men nu, när vi inte längre har några små runt oss, kan vi själva ohämmat mumsa i oss av naturens läckerheter och det gör vi skall ni veta.

Modersarvet blir jag påmind om med jämna mellanrum. Mitt intresse för naturen, till exempel, är jag mamma skyldig. Hon hade alltid något intressant att berätta om växter och djur och mycket av det hon förtäljde (Så konstigt det låter men jag använder det som synonym till berättade, så att jag inte upprepar mig) kommer jag faktiskt ihåg och har förmodligen vidarebefordrat till våra egna söner och i viss mån till våra barnbarn. Åtminstone hoppas jag det.

Mamma, kaninerna och jag. Farmor i bakgrunden.


onsdag 11 juli 2012

CITTASLOW


Häromdagen fick jag ett mail med en länk till en artikel i Svenska Dagbladet som handlade om Cittaslow. Avsändaren hade uppmärksammat att Falköping, som enda stad i Sverige, var Cittaslowcertifierad. I länder runt om i världen finns totalt 400 städer som godkänts som officiella medlemmar i organisationen Cittaslow.

När jag vid ett tillfälle för drygt ett år sedan frågade en kvinna i matbranchen (närproducerad mat) vad Cittaslow stod för, fick jag till svar att det var motsatsen till fast food och i den tron har jag levt tills jag läste artikeln i SvD, där jag fick veta att Cittaslow är en uppföljare till Slow food-rörelsen. Dessutom att en Cittaslowcertifierad stad inte skall ha fler än 50 000 invånare och bl a skall värna om stadens historia, kultur och ett lugnare tempo. Översatt blir Cittaslow "långsam stad", långsam i betydelsen utan stress och alltså inte trög.

När jag igår var i Falköping frågade jag anställda och butiksinnehavare i 5-6 affärer om de kände till att Falköping var en Cittaslowcertifierad stad och om de visste något om rörelsen. Endast en kvinna kunde berätta en del som hon hade lärt sig på ett föredrag som den italienske initiativtagaren till Cittaslow-rörelsen hade hållit i staden och som hon av eget intresse hade gått på. En annan affärsinnehavare visste inget utöver det hon läst i tidningar och bad mig att skriva en insändare om bristen på information. Ingen av de tillfrågade hade fått någon som helst information av politikerna och höll med om att det var märkligt tyst om Cittaslow-rörelsen, som ni kan läsa mer om här, på Falköpings kommuns hemsida.

Även om informationen på kommunens hemsida är utförlig verkar det som att kunskap om Cittaslow också bör spridas på andra sätt, för det är meningen att invånarna i en Cittaslow-certifierad stad skall känna till vad Cittaslow står för.

Men, jag kan inte påstå annat än att det var lugnt i Falköping, vilket bland annat bevisades av en dam i kassakön i en större matvaruaffär som svarade "tack, men jag har ingen brådska, för jag har semester", när jag med välfylld kundvagn erbjöd henne att gå före mig i kön.

tisdag 10 juli 2012

GODA TING


Idag har jag särskilt glatt mig åt tre goda ting. I en matvaruaffär i Falköping hittade jag det här enormt stora surbrödet. Det framgår inte riktigt av bilden men det var faktiskt 75 cm långt och lockade mig inte bara till att skratta gott utan fick mig också att köpa det. Ifall någon undrar, smakade det jättebra.


Tillbaka i Eriksberg igen väntade nästa överraskning, för i brevlådan låg den här boken som M skickat och som jag skall kasta mig över så snart jag läst ut Vad dagen är natten skyldig av Yasmina Khadra och det dröjer inte länge. Tack M!


Till sist gläds jag åt att vårt potatisland just nu är alldeles fullt av sådana här vackra blommor. Inte nog med det, det finns potatis under plantorna också.

söndag 8 juli 2012

BRÄNNBOLL I LEVANDE LANDSBYGD

I går kväll fullkomligt vimlade det av barn när Eriksbergs Kultur- och Intresseförening hade anordnat brännbollsmatch och grillfest. Det var verkligen roligt att se alla de små barnen som är levande bevis på att bygden inte avfolkas, vilket annars är ett stort landsbygds-problem.

Yngste Eriksbergsbon, 4 månader, med två beundrarinnor.

Riktigt roligt hade alla också, stora som små. Lagen bestod av både vuxna och barn. Jag var nyfiken på hur uttagningen skulle gå till och det visade sig att tävlingsledaren pekade på de blivande spelarna och talade om för dem om de skulle ingå i lag 1 eller lag 2. Anledningen till att jag var intresserad av valet av lag är att när jag själv var barn och spelade mycket brännboll på gräsmattan mellan hyreshusen där jag då bodde och lagen skulle tas ut, greppade två av spelarna omväxlande sina knutna händer ovanpå varandra om brännbollsträet, som på den tiden alltid var ett runt slagträ. Den av spelarna som till sist hade sin hand överst på bollträet fick börja välja spelare till sitt lag. Maken, som har sinne för detaljer, minns att det översta greppet skulle vara stabilt och tåla ett slag utan att bollträet tappades. Så började då uttagningen och givetvis valdes de som var duktigast på att slå och springa först och de som ansågs vara sämt sist. Vi var många barn av olika åldrar och därför var det några som ständigt fick finna sig i att titta på. Även om laguttagningen igår kanske var en aning diktatorisk, var det i alla fall ingen som behövde vara ledsen över att bli vald sist och det är ju, som tur är, en framgång.

Samling inför starten.

Hur gick det nu då? Jo, den första matchen vann lag 2 och den andra matchen vann lag 1. Lyckligt slut, alltså, ingen behövde vara ledsen.

Med ålderns rätt satt jag på supporterbänken under den stora och imponerande rödboken med kameran i högsta hugg.

Glad och engagerad supporter.

Detta är mitt andra "sportreferat" den här veckan - först från Partille Cup i Göteborg och nu från brännbollsmatcher i Eriksberg. Jag får passa mig så att jag inte blir sportnörd, för det har vi tillräckligt många av i vår familj redan.


Och så åt vi förstås. Jättegott!

fredag 6 juli 2012

I HANDBOLLSVIMLET PÅ HEDEN

Igår var Stora O och jag på Heden i Göteborg, där Partille Cup pågår för fullt. Jag vet inte hur många matcher som spelades samtidigt men den första vi såg spelades på plan 19 och de två därpå följande på plan nr 28. Det fullkomligt vimlade av spelare, tränare och åskådare av olika nationaliteter i den glödheta värmen. För de spelare som kom från länder med varmt klimat var värmen inga problem men spelarna från de nordiska länderna hade det hett om öronen och såg trötta ut på eftermiddagen.

H med 35 på ryggen

H spelar i Torslanda Handbollsklubb, P97, och de vann dagens match mot SG ASC/VIV, Spandau med 18 - 11, vilket kvalificerade dem till A-slutspel.

Det var svårt att fotografera i motljuset där jag stod. Inte ett enda dugg såg jag på displayen, utan jag fick knäppa i blindo men jag är glad att jag lyckades få några bilder överhuvudtaget. Det var lättare att plåta åskådarna/supportrarna, eftersom de åtminstone stod still.

Mamma L och farfar

Mormor I-L

Torslandatjejer

I väntan på att matchen skulle börja värmde lagen upp på olika sätt. Här är en bild där spelarna dansar sig varma.



Yngsta barnbarnet, E, syster till H, spelar också i THK (F99) och igår blev deras lag coachade av Isabelle Gulldén, som just igår fick besked av Svenska Olympiska Kommittén och Handbollsförbundet att hon hade blivit uttagen till sin andra OS-turnering. Att få bli coachad av henne var förstås spännande och blir ett minne för livet för flickorna, som efter matchen mot Eskilstuna Guif som de vann med 11 - 5, stod i kö för att få "Bellas" autograf på sina matchtröjor.

"Bella" signerar E:s matchtröja

Också F99 kom 3:a i sin grupp och gick vidare till A-slutspel. När den sista av barnbarnens matcher var slut strax före klockan 17 var vi det också. Mycket vatten hade vi druckit under dagen för att inte svimma i värmen.

 
Ordning i det som såg ut som kaos.

Dagen avslutades med ett besök hemma hos M och J i Gårda, där vi på balkongen intill Mölndalsån kunde njuta av deras sällskap medan vi vilade våra trötta ben.







'