fredag 16 mars 2012

FURAN AV EVERT TAUBE


Furan heter en dikt av Evert Taube. Den tonsattes 1990 av Ricke Löw och framfördes troligtvis första gången i samband med invigningen av Taubestatyn på Riddarholmskajen i Stockholm samma år. Dikten skrev Evert Taube 1927 när han våndades för att en fura som skymde hans utsikt skulle huggas ner. Tonsatt fick skalden aldrig uppleva sin dikt, eftersom han dog redan 1976.

Furan hörde jag för första gången häromdagen framförd av Visans Vänner på Mariestadsteatern och påmindes då om granarna som den senaste tiden har sågats ned på Lilla Solberga. De var så gamla att det var dags att ta ner dem men de fattas mig, som Ronja Rövardotters pappa sa´ när Skalle-Per hade dött. Granarna hade ju alltid funnits där, stått som soldater på vakt mot vindar och insyn. Visst har det blivit mycket ljusare och det blir säkert jättevackert när löven spricker ut på björkarna - men att få se fullvuxna träd på granarnas plats lär man inte få uppleva.

Evert Taubes ångest inför furan som skulle fällas har jag full förståelse för och min egen får jag försöka att bemästra. Skönt att veta att den skira grönskan snart är här och värmen. Till dess, håll till godo med den vackra dikten Furan.

FURAN

Med yxan i hand i min Sjösalapark,
jag stod vid en fura och smekte dess bark.
"Du skymmer min utsikt mot himmel och sjö,
du susande fura, nu måste du dö".

Och furan hon föll och blev sågad itu
och kluven till ved, men hon susar ännu
- på elden, vid härden, i vinterkväll lång,
hon susar och sprakar och sjunger sin sång.

Då tänkte jag: "Snart skall jag själv vräkas kull
och röjas ur vägen för utsiktens skull".
Och därför, go vänner, förinnan det sker,
de visor jag diktat, dem skänker jag er.

Ett sus från en fura - en garvad, som höll
i ruskigt väder och sjöng när den föll.
En hälsning från fåglar som bott i dess topp
och kvittrat om landet där solen går opp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar