Idag skall jag försöka reda ut varför jag bloggar. Jag tror att svaret är att jag tycker om att skriva och att jag på det här sättet lätt kan gå tillbaka i tiden och läsa vad jag har gjort och tänkt, för jag ser redan nu att jag minns långt ifrån allt som jag skrivit och då har jag bara hållit på sedan 2011. Jag tror också att det är bra att sätta sina tankar på pränt, för nedskrivna tankar är i allmänhet mer genomtänkta än de som fladdrar och far i huvudet.
Varför skriver man då inte i en dagbok med pappersblad och pärmar? I mitt fall är det för att jag tycker att det är praktiskt att använda ordbehandlingsprogrammet i datorn, där det är lätt att ändra och lägga in bilder.
Någon enstaka gång har jag anat en viss kritik när det gäller bloggning. Tveksamhet till att man lägger ut sina privata tankar och upplevelser på nätet och åsikter om att det är bättre att man träffas och talas vid har framförts. Det senare har egentligen inget alls att göra med att skriva "dagbok" i bloggform. Givetvis skall inte bloggen ersätta möten med vänner och bekanta. Det ena utesluter som tur är inte det andra, vilket hade varit jätteledsamt.
Igår läste jag ett inlägg av en mycket duktig bloggerska som stördes av personliga påhopp om hennes bloggande. Som tur är är hon en kvinna som vet vad hon vill och låter sig inte stoppas därav, utan konstaterar bara att alla inte kan vara av samma åsikt, punkt slut. Mitt råd till läsare som retar sig på bloggare är att de skall låta bli att läsa blogginläggen. Ungefär som någon som inte gillar ett visst TV-program har möjlighet att byta kanal eller stänga av TV:n. Svårare än så är det inte.
Hoppas att dessa mina funderingar inte har skrämt iväg några läsare, för det var verkligen inte meningen. Ni är, som alltid, välkomna att läsa min blogg. Om ni har lust, vill säga. Jag uppskattar all kontakt med er, vare sig det sker i verkliga livet eller brev-, telefon-, mail- eller bloggledes. Facebook och twitter är jag inte bra på.
PS. Det var äldste sonen som fick mig att börja blogga. Jag tror att han tyckte att jag skulle ägna mig åt något som håller huvudet igång.
gar upp 06.00 nastan varje dag, sitter pa var inglasade veranda med en kopp kaffe och njuter av din blog. manga samma minnen fran barndomen och jag deltager ocksa i "erat" vardagsliv som ar ungefar som vart eget, eftersom vi bor pa landet och har problem med sorkar och chipmunks. en resa da och da ar alltid roligt. foton ar toppen sarskilt om det ar en bekant som t. ex. stora H eller O. min morgonstund ar som en snabb resa tillbaka till Sverige.
SvaraRaderavi ses snart. kram
Det skulle kännas tomt utan din blogg. Varje morgon läser jag om era glädjeämnen och problem. Det känns bra. Igår natt hade vi besök av rådjur som åt upp alla mina nyplanterade penséer trots att de stod under altanen. Har ni problem med rådjur och vad gör man? De äter allt utom pelargoner så det får väl bli sådana i fortsättningen. Vi hörs och ses snart.
SvaraRaderaHej B!
SvaraRaderaTack för din trevliga kommentar. Roligt att kunna förmedla lite härifrån Sverige till dig. Vi ser fram mot att träffas när du snart kommer "hem".
Kram
Kära MBY!
SvaraRaderaTack för din uppmuntrande kommentar. Jag tror att jag har kommit på ett bra sätt att "skrämma bort" rådjuren på. Ringer och berättar. För en liten stund sedan tänkte jag just på att åka och handla penséer och göra fint i utomhuskrukor till påsk. Får fundera på saken.
Kram
Bry dig inte om nedlåtande kommentarer. Det finns alltid de som har synpunkter på vad man gör och inte gör, jag har också hört att jag är högfärdig som tror att andra är intresserade av att läsa om mina tankar. Extrasmärtsamt om det är någon vän eller släkting som säger det. Men så är det, och jag har bestämt mig för att det itne ska få hindra mig att göra det jag gillar. Jag tänker precis som du om bloggandet och jag har slutat be om ursäkt för det. Stå på dig, kramar!
SvaraRaderaTack för stöttning Katinka. Uppskattas.
SvaraRadera