måndag 30 januari 2012

HOPPLÖST?


Igår besökte vi vår gamla 1100-talskyrka, som efter pastoratsammanslagning endast har gudstjänst ungefär en gång i månaden. Som vanligt var det inte många kyrkobesökare som infann sig, drygt tio utöver prästen, kyrkovaktmästare och kantor. Det märktes tydligt att prästen blev glad när församlingsborna anlände strax innan gudstjänsten skulle börja och han gick fram och tog var och en i hand.

När han sedan hälsade oss välkomna, berättade han att de hade tänkt ställa in gudstjänsten och att han betraktade det som ett mirakel att (de få) kyrkobesökarna hade dykt upp. Mirakel? Det måtte vara fruktansvärt otacksamt, för att inte säga hopplöst, att vara präst i svenska kyrkan idag och förbereda sig för förrättningar inför praktiskt taget tomma kyrkolokaler.

Ett råd på vägen var att vi skulle sluta att önska oss en drömsemester och i stället satsa på en drömverklighet. Alltså, se till att uppskatta vår vardag mer och göra den så bra som möjligt. Det rådet kan man skriva under på, även om en liten semester emellanåt inte är helt fel. Budskapet i slutet av gudstjänsten var att "om det värsta skulle inträffa", d v s att vi dör, "behöver vi inte vara rädda, för då börjar ett nytt, evigt liv." Trösterikt,  men till dess föreslår jag att vi tar fasta på hans råd att i det här livet ta tillvara varenda dag och helst varenda stund på dagen.

I denna lilla kyrka, där utsmyckningen är minimal, kan man verkligen känna historiens vingslag. När kyrkan var ny framträdde tydligt tak- och väggmålningarna som nu är knappt skönjbara men det är just avsaknaden av "prål" som gör besöket där så rofyllt. De djupa fönsternischerna och altaret lystes upp av levande ljus och i den tjocka stenväggen längst fram i koret syntes det lilla fönstret ovanför den uthuggna stentrappan, som symboliserar Jacobs stege.

Tänk att det bara för drygt 100 år sedan var så många som besökte kyrkan att alla inte fick plats i kyrkbänkarna.



FÖDELSEDAG




Vi hissar flaggan för Gunnar, som fyller år idag och utbringar ett fyrfaldigt leve -

HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!






söndag 29 januari 2012

GOKRAM


J och D 2003

GRAND FINAL I SKOJARBRANSCHEN

                                                                                                                                    
Kerstin Ekman tilldelas Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2012
för sin roman Grand Final i Skojarbranschen.


Jag har nyss läst ut Kerstin Ekmans senaste roman Grand Final i Skojarbranschen, som var otroligt välskriven som väntat. Den är, som sägs på omslaget baksida, en vass skildring av det litterära llivet. Upplägget med två helt olika kvinnliga författare som är starkt beroende av varandra är mycket intressant. Det framgår att en författare behöver ha båda kvinnornas egenskaper eller, som uttrycks i boken, "en författare är ett dubbelhövdat monster".

Eftersom Grand Final i Skojarbranschen tidigare har recenserats av många kulturkritiker och duktiga bokbloggare hänvisar jag till bloggen och dagarna går. Där kan du också via länk lyssna till en intervju med Kerstin Ekman i TV-programmet Babel.

Under läsningen träffade jag på en del ord och uttryck som jag inte hade hört tidigare, nämligen:

"Hans ansikte var likblekt av innesittande och fullt av bobbor och därdor." (?)
"...låg snön kvar på magra lägdor och vattensjuka åkerlappar." (tegar?)
"Lillemor kan inte göra sig reda för det..." (Jag tror att det betyder att hon inte kan förstå det.)
Tåpa (tafatt eller enfaldig flicka/kvinna)
"Potatisen var redan färdig när hon novrade små bitar av ..." (?)
"skruk" (båt av något slag)

Jag noterade också uttrycket leta i stället för leta efter och att KE oftast skriver opp i stället för upp.

Den här boken kommer jag att läsa om men först skall jag låna ut den till en läshungrig vän i Kungälv.

Tack än en gång till A och M för en mycket uppskattad julklapp.


lördag 28 januari 2012

GRATTIS PÅ NAMNSDAGEN



Nu lyfter vi på hatten för alla som heter Karl, för de har namnsdag idag. Särskilt grattar vi de som stavar namnet med C, som CMO, COE och så kungen, förstås, CGB. (Tur att han stavar sitt namn med C.)

Det ser så trist ut med en svart hatt, så jag lättar upp gratulationen med för årstiden något  tidiga körsbärsblommor.



fredag 27 januari 2012

BARNARBETE?

J med sin farmor sommaren 1995

Minnesvärda uttalanden från barnbarnen har jag sparat i en särskild pärm och idag bjuder jag på ett av dem:

För många år sedan var jag på ett lågprisvaruhus i närheten av Stenungsund tillsammans med mitt barnbarn, J, som då var ungefär fyra år. Vi plockade bland "fillerna" och jag fick syn på en kappa som bara kostade 279 kronor. På min fråga om hon trodde att det kunde vara riktigt att kappan var så billig, svarade flickebarnet:

"Jo, det kan det nog vara, men farmor, du måste se upp så att det inte är barnarbete."

Hon var medveten redan då. 

torsdag 26 januari 2012

ÅLDERSTECKEN?

På äventyr i Dalsland 1982

Vi är en grupp vänner på 12 personer som har hållit ihop sedan ungdomens dagar. Under årens lopp ha vi varit på många utflykter tillsammans och haft många trevliga fester med och utan barn. Man kan säga att vi har varit som en stor familj.

I 17 år har vi t ex lagat julmat ihop. Jättemycket julmat, som vi, efter att ha ätit julbord gemensamt, delade upp och tog med oss hem. Det vi åstadkom på en dag skulle ha tagit varje familj en vecka på den tiden vi förvärvsarbetade. Julmatslagandet slutade vi med för några år sedan, eftersom levnadsvillkoren har förändrats för de flesta av oss. Konstigt egentligen att inte fler går samman och lagar mat. Det behöver ju faktiskt inte bara gälla julmat.

Träffas gör vi fortfarande, fast inte lika ofta numera. Men igår fick vi en trevlig inbjudan till lunch hos ett av de sex paren. Umgänget har tidigare pågått i flera dagar men sänggåendet har blivit allt tidigare med åren. Tack snälla B och R - vi kommer jättegärna till er på lunch. Det blir utmärkt att träffas mitt på dagen, men vi får nog betrakta övergången till lunchträffar som ett ålderstecken. Till sommaren får vi allt försöka att återgå till gamla vanor eller ovanor, hur man nu väljer att se på det.

onsdag 25 januari 2012

ÅRETS MAJBLOMMA


Så här ser den ut, årets majblomma - barnens blomma. Jag blev så glad när jag fick se den i en lokal dagstidning och tolkar majblomman som ett vårtecken, även om den på bilden ser mer ut som en cupcake än en blomma.

Som bekant bygger majblommeverksamheten på att barn hjälper andra barn genom att sälja majblommor och förra året såldes majblommor för 52,5 miljoner kronor. Bra jobbat! Hoppets blomma är visserligen julrosen, som jag skrev om igår, men låt oss ändå hoppas att inkomsterna från årets försäljning kommer att kunna hjälpa minst lika många barn i år som förra året.

Men än så är det långt till vår och alldeles nyss såg vi två stora älgar stolt skrida förbi vårt hus i snön. 

tisdag 24 januari 2012

HOPPETS DAG

Ankare - hoppets symbol

Idag är hoppets dag enligt Ledighetskalendern och hoppet symboliseras av ett ankare. Ankaret är också välkänt som symbol för sjöfarten och härstammar från tidig kristendom. Det liknar med sin horisontella tvärslå ett kamouflerat kors.

Inom växtligheten är julrosen symbol för hoppet. Läs mer här.

Alla med det vackra namnet Erika gratuleras hjärtligt, för de har namnsdag idag.

För att återknyta till hoppet, kan vi hoppas på att vi, trots snön, snart får se en julros 
blomma, som ett tecken på att våren är i annalkande. Det är säkert betydligt mer realistiskt att hoppas på att en julros skall dyka upp i trädgården än ett ankare.



måndag 23 januari 2012

DRAKENS ÅR


Kinesisk drake

Jag läste i GP i morse att man firar nyår i Kina. Det nya året (nu drakens år) inträffar enligt den traditionella kinesiska kalendern vid andra nymånen efter vintersolståndet. (Enligt den Gregorianska kalendern någon gång mellan den 21 januari och 19 februari.) Nyåret är den största och viktigaste högtiden i Kina och markerar förutom början av det nya året också början på det ljusare halvåret. Det nya året firas in med smällare och fyrverkerier och på nyårsdagen träffar man vänner och släktingar.

Även om dagens kinesiska stadsbor inte längre dyrkar draken, förekommer den ofta vid det kinesiska nyåret och vid drakbåtstävlingar. Tron på draken som regngivare lever däremot till viss del kvar på landsbygden.

Den kinesiska draken förknippas med vatten och tros härska över hav, sjöar och floder. De klassiska draktyperna som beskrivs i kinesisk litteratur och konst är nio till antalet. Talet nio är ett lyckotal och kejsaren hade nio drakar, gula eller guldfärgade, på sin dräkt. Det var däremot förbjudet för vanliga människor att bära kläder med drakmotiv på, förutom i de fall då kejsaren hade belönat någon genom att ge tillstånd härtill, men i sådana fall fick drakarna inte vara gula och endast ha fyra klor medan kejsarens hade fem.

Till skillnad från drakarna i Väst är Kinas fjälliga monster oftast godsinta varelser.

I morse när jag vaknade till ovanliga ljud från tvättstugan, där vattenreningsverket hade upphört att fungera, hade jag inte en tanke på att skriva om drakar, vare sig österländska eller västerländska. Men nu misstänker jag starkt att en drake kan ha varit i farten. Västerländsk? Ja, förmodligen, eftersom de kinesiska drakarna var godsinta varelser. Men, å andra sidan, de kinesiska förknippades ju starkt med vatten. Lika illa vilket som!

Drakulla

lördag 21 januari 2012

VART TOG DEN VÄGEN, KÄNSLAN AV VÅR?




Häromdagen fick jag en föraning om vår. Solen tittade fram, det var milt i luften och fåglarna kvittrade glatt. Jag är medveten om att det är för tidigt för våren att göra sin entré i januari men att drömma sig hän kan man ju tillåta sig.

Den här tulpanbuketten får representera drömmen om vår idag när snön yr utomhus och vintern gör sitt bästa för att ta sitt grepp om oss.

fredag 20 januari 2012

SKRÄCKBLANDAD FÖRTJUSNING


Just nu håller jag på och läser "Låt den rätte komma in", skräckroman av John Ajvide Lindqvist, som för sin debutroman tilldelades Selma Lagerlöfpriset 2008. Romanen är mycket välskriven men otäck i överkant enligt min smak. Det är nästan så att man får blunda medan man läser vissa passager.

Det är egentligen egendomligt att jag fortsätter att läsa när jag tycker att handlingen är så skräckinjagande men boken är samtidigt så spännande att jag sugs med så till den milda grad att det nästan är omöjligt att sluta. (Jag känner att jag måste skriva nästan omöjligt, eftersom jag häromdagen skrev att det är lättare att fatta egna beslut när man är till åren kommen.)

Mitt i allt det hemska blev jag glad när jag hittade en underbar formulering, som jag hoppas att jag kommer att minnas när jag glömt resten, för det vet jag att jag kommer att göra. Vad sägs om detta?

"Han tittade upp medan han sprang. Månen var fortfarande med, flög tittut mellan höghusen".

Mycket spännande samtidsroman i förortsmiljö kryddad med mobbing, mord och vampyrskap men också av kärlek.


onsdag 18 januari 2012

POSITIV ÅLDERSTRAPPA

Positiv ålderstrappa

Idag fick jag ett mail med en bilaga som innehöll ett bildspel om Åldrandets Filosofi och som handlade om en man som var 102 år. Naturscenerna som visades var underbart vackra och många tänkvärda ord på vägen fick man också. Slutklämmen i detta bildspel var: "Livet mäts inte i hur många andetag vi tar, utan i de stunder som gör att vi tappar andan".

Detta påstående fick mig att tänka på reklamen i TV som lär oss att "Livet inte är de dagar som passerar, utan de dagar vi minns" och på tal om att minnas har Thomas Tranströmer i "Minnena ser dig" skrivit så här:

"Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är jag.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte."

Visst är det så att utöver minnena finns också meningen med livet att hämta inom oss och att det är vi själva, och ingen annan, som kan komma fram till vad meningen är. När man blir äldre blir det lättare att släppa kraven utifrån, följa sitt hjärtas röst och göra ett eget val, vilket är befriande skönt.

När jag funderade på en lämplig bild till detta inlägg dök den berömda ålderstrappan först upp i mitt huvud, men jag tyckte att den var alltför negativ. Jag tror på livslång utveckling, som Markow HF-Konsult på sin hemsida illustrerar med ovanstående ålderstrappa som visar att man kan utvecklas så länge man lever, detta förutsatt att man får vara någorlunda frisk till kropp och själ, förstås.

tisdag 17 januari 2012

STÄRKANDE INFÖR HANDBOLLSMATCHEN

EM-Smoothies

Idag talade en av våra vänner sig varm för smoothies. Inte bara var de jättegoda utan dessutom mycket nyttiga. Han rekommenderade att man drack smoothies som mellanmål varje dag och det höll jag med om var en god idé.

Vid tretiden i eftermiddags var det dags för mellanmål men då hade jag just bakat tekakor, som vi givetvis var tvungna att smaka på, och smoothies var som bortblåsta just då. Men ikväll, alldeles nyss, serverades den hälsosamma drycken i halvlek i handbollsmatchen Tjeckien - Sverige. Hoppas att den gör sitt till att Sverige behåller ledningen matchen ut.

Gott var det hur som helst, och i morgon skall jag försöka att komma ihåg att vi skall styrka oss med något liknande istället för kaffe och bulle.

måndag 16 januari 2012

CELLO


Olle Carlo, alias Cello (Olle C baklänges), har av radiomannen Ingemar Lönnbom utnämnts till ordvitsens okrönte konung bland svenska kåsörer. Bland de medtävlande om titeln fanns storheter som Kar de Mumma, Red Top, Bang, Jolo och Torsten Ehrenmark. Lönnbom anser vidare att Cellos författarskap är skamligt förbisett och trots att han givit ut 28 kåserisamlingar i bokform finns inga uppgifter om att litteraturforskare skrivit varken avhandlingar eller uppsatser om hans författarskap. Vill du fördjupa dig i Cellos författarskap kan du göra det här.

Cellos kåserier har ofta en självbiografisk ton. T ex handlar de inte sällan om den tankspridde fadern, den ekonomiska hustrun och de bortskämda barnen i ett välbärgat folkhem. Han skrev sitt sista kåseri i Expressen 1988 och avled 1989, 89 år gammal.

Här följer några väl kända citat ur kåserierna:

"Varför gå omkring i lera och sörja när man kan gå på isen och ha det glatt?"

"En kleptoman är en tjuv som stjäl utan skäl, utan själ."

"Olägenheten med lägenheten var inte hyran utan ohyran."

"Medelåldern är den tid då man är tillräckligt gammal för att veta vad man bör göra, men tillräckligt ung för att göra det ändå."

Cellos formuleringsglädje lever kvar i korsord, i tal på middagar och som bevingade ord och på så sätt är han inte bortglömd.

söndag 15 januari 2012

BESÖK PÅ GÖTEBORGS KONSTMUSEUM

1907 - 1954

Igår träffade jag mina målarvänner från Tjörn på Göteborgs Konstmuseum, där vi njöt av Frida Kahlos målningar. Många var självporträtt och uttryckte det stolta och rebelliska hos henne men också hennes starka samhörighet med den mexikanska kulturen och hennes stora sorg i samband med missfall och övergivenhet. Att se hennes målningar är en så stark upplevelse att det vore fel att försöka återge de känslor det medförde.

Verk av hennes make, Diego Rivera, visades också. Han var likaså en mycket skicklig konstnär och uppskattad främst för sina fresker. Lite påverkade var vi av vetskapen om alla hans äventyr med andra kvinnor under äktenskapet, däribland Frida Kahlos syster, så en och annan snipig kommentar blev det emellanåt. Ett förlåtande drag var att han såg Fridas storhet och stöttade och uppmuntrade sin hustru i hennes konstutövande.

Självporträtt med halskedja 1933



Därefter vandrade vi vidare till utställningen om Jan Lööf, en av Sveriges främsta tecknare och illustratörer och var och en av oss, oavsett ålder, kände igen några av hans kända och detaljerat illustrerade barnböcker, serier som "Ville" och "Felix" och TV-programmet "Tårtan", som visades i ett litet krypin.

Efter den här utställningen kände vi att vi inte kunde ta in mer konst den här dagen, som vi avslutade med en god måltid på en mysig turkisk restaurang, Ottomania, som varmt rekommenderas.

Träffen avslutades med en rask promenad till Nils Ericssons-terminalen, där jag vinkade av mina vänner som åkte tillbaka till Tjörn. Lite konstigt kändes det att jag skulle sätta mig på ett tåg och åka i en helt annan riktning men jag är jätteglad över att få höra till den här skaran av vänner trots att jag har övergivit ölivet.

Det var otroligt mycket folk på Göteborgs Konstmuseum den här dagen. Vi köade i 20 minuter för att köpa inträdesbiljett. Utställningarna (Kahlo och Lööf) slutar den 22 januari.


fredag 13 januari 2012

KÖPSTOPP - SKÅPRENSNING


Jag läste i tidningen Land om en man som hade tröttnat på all mat i skåp och kyl som aldrig blev uppäten och bestämde sig för att införa köpstopp i 100 dagar. Allteftersom dagarna gick blev portionerna mindre och mindre och det hela slutade med att han hade sparat mellan 600 och 700 kronor i veckan och som en följd härav minskat åtta kilo i vikt under dessa 100 dagar.

Denna bravad triggade igång mig, för här skulle det verkligen inte skada att äta upp det som stoppats ner i frysen, eller frysarna rättare sagt. Men köpstopp i 100 dagar slår vi ur hågen när vi ännu en gång skall försöka att "äta ur" frysarna. Det är snudd på sjukligt att hålla på och hamstra som vi gör. Matförrådet bör räcka ett bra tag framöver, visserligen med komplement från affären. Med lite idéer från mästerkockarna i TV och egen fantasi kanske oväntat läckra matkombinationer dyker upp på vårt bord framöver.

Idag, t ex, plockade jag upp en förpackning som visade sig innehålla stekt fläskfilé, ett paket egenodlad mangold och en plastpåse med kokt ris, som tillsammans blev en god lunch med lite soja, sweet chilisås och sallad på äpple och rödkål. Därefter lagade jag en äpplepaj som vi skall mumsa på ikväll - med vaniljsås. Nu är äpplena nästan slut, så det får bli en runda till affären på måndag och dieten ifråga har säkert inte bidragit till ett enda grams viktminskning, snarare tvärtom. Men lite bättre plats har det blivit i frysen i alla fall.

Den unge mannen i artikeln skulle göra en ny skåprensning vid ett senare tillfälle, fast då "bara" under en månad.

torsdag 12 januari 2012

INDRAGNING AV BILJETTKONTOR


Idag har jag varit och gjort mig fin i håret på Salong på håret i Göteborg och när jag skulle lösa tågbiljett på stationen i Herrljunga, fann jag till min stora besvikelse att biljettkontoret hade stängt igen. På lappen som var uppsatt på dörren kunde jag läsa att biljetter skulle inhandlas via automaten i vänthallen och laddningar av Västtrafikkort m m skulle göras i kiosken i stationshuset.

Jag måste tillstå att jag blev besviken, för mannen som skött biljettkontoret tidigare har alltid varit så hjälpsam och vänlig och jag funderade på vad som hade hänt med honom. Omplacering, arbetslös? Då jag skulle köpa en "regionen-runt-på-24-timmar-biljett", vilket inte gick att göra via biljettautomaten, frågade jag i kiosken om jag kunde köpa en sådan där. "Inte förrän nästkommande vecka" blev svaret. (Oftast löser jag en sådan biljett för då kan jag åka spårvagn och buss i Göteborg utan att behöva krångla med Västtrafiks kort.)

Tur- och returbiljett lyckades jag köpa via automaten och betala med kort. Väl ombord på tåget frågade jag konduktören ifall det gick att köpa "regionen-runt-på.........biljett" på tåget och ifall betalningen kunde ske med kort. Ja, det gick bra i båda fallen och det kan ju vara bra att veta till nästa gång. Om man nu måste stänga biljettkontoret, tycker jag faktiskt att detta borde ha skett samtidigt som kiosken hade möjlighet att tillhandahålla de tjänster som tagits över från biljettkontoret.

När jag hade ondgjort mig över denna förändring ett tag, kopplade jag av medan tåget  tuffade fram genom ett regnigt landskap med vattensjuka åkrar. Det hade nästan slutat att regna när jag återvände till den stora järnvägsknuten Herrljunga, vars gamla stationshus nu är utan biljettkontor. Mängder med tågresenärer åker till och från Herrljunga eller byter tåg där dagligen. Var skall det sluta? Inte säljs där Herrljunga bröstkarameller heller men, för all del, godis finns ju att köpa i kiosken. 

onsdag 11 januari 2012

TRIVSELKVÄLL


Idag har vi tillbringat eftermiddagen hos vår granne, B, som i Eriksbergs Bergman, Ingmar. B har med sin filmkamera under många år dokumenterat vad som hänt här i bygden och på torsdag nästa vecka kommer han att visa några av sina filmer i Prästgården.

Maken kommer in i bilden för att han spelar över filmerna från video till VHS och sköter filmförevisningen.

Mellan filmerna kommer kaffe, ostfrallor och kakor att serveras och, inte att förglömma, den obligatoriska försäljningen av lotter att äga rum.

VARMT VÄLKOMNA TILL PRÄSTGÅRDEN KL 19.00 TORSDAGEN DEN 19 JANJUARI.

tisdag 10 januari 2012

BARNKULTURÅRET


Göteborg har beslutat att satsa på samordning av barnkulturen. Satsningen skall ses som ett startskott för framtiden och handlar om att bygga en plattform för att låta barnkulturen ta mer plats enligt Annelie Eriksson, projektledare för Barnkulturåret.

Det självklara, att barn har rätt till kultur och att barnkultur skall tas på allvar, är målet. Något konkret mål om att alla barn och ungdomar skall ha fått ta del av kultur under året finns tyvärr däremot inte.

Barnkulturåret invigs 21-22 januari på Stora teatern i Göteborg med workshops, musik-underhållning och barnfilmfestival. Därefter kommer olika evenemang att pågå runt om i staden under året. Du kan läsa mer om projektet här.

En bra start men varför bara i Göteborg?

måndag 9 januari 2012

ELOGE


Den 4 januari startade programserien The Voice Sverige i TV4 och jag ger här en eloge till programchefen Fredrik Arefalk, Carola, Petter, Ola Salo och Magnus Uggla, som har lyckats göra en mycket mjukare och mer sympatisk sångtävling än Idoltävlingen var. Och den charmiga programledaren, Carina Berg, tog väl hand om de tävlande, deras anhöriga och vänner.

Carola, Petter, Ola och Magnus skall välja ut var sitt stall med blivande superstjärnor och hjälpa dem fram till målet. När de fyra "stallen" är fyllda kommer dess sångare att tävla mot varandra tills en vinnare kvarstår.

Visserligen hör inte Stora O och jag till slotvinnaren, vars huvudmålgrupp utgörs av tittare i åldersspannet 12 - 59 år, men vi vill ändå berömma de fyra coachernas sympatiska uppträdande mot de tävlande jämfört med i tidigare liknande program, där de tävlande ibland utsattes för mycket negativ kritik, emellanåt kränkande rent av. I The Voice Sverige låter man de tävlande gå hem med känslan av att de är duktiga även om de inte blivit uttagna till fortsatt tävlande.

Många kommer säkert att kritisera det här programmet också men, om det även framöver får behålla sin sympatiska framtoning, tänker vi fortsätta att följa The Voice Sverige. Idol stängde vi av. Tur att man kan stänga av TVn eller välja en annan kanal.

söndag 8 januari 2012

HERRE PÅ TÄPPAN?

Herrre på täppan?

När den här lille gossen, vårt barnbarn H, var hos oss i Eriksberg ca två år gammal, dristade sig Stora O till att vid ett tillfälle säga till honom att han fick rätta sig efter farfar, för det var han som bestämde på torpet. När vi senare samma dag körde H hem var det första han mycket bestämt sa´ när han klev ur bilen: "Här är det inte du som bestämmer. Det är min pappa!" Blicken var också mycket bestämd.

H är som tonåring inte på något sätt påstridig utan omtänksam och mån om att alla skall ha det bra. Representanterna för de två åldre generationerna är också jätteomtänksamma,
om än något envetna ibland - men vem är inte det? 

lördag 7 januari 2012

SLOGANS


Jag apar efter en vän på Facebook och efterlyser gamla slogans. Tyvärr är det nog bara de som är lite äldre och var med på den tiden som kan vara med. Kul om någon/några hör av sig med bidrag:

Här kommer mina tre:

"Den som inte använder Karlssons klister är en åsna"

"Ta't lugnt, ta en Toy"

"Hälsa för halsen - Bronzol"

fredag 6 januari 2012

HOS FARMOR

Farmor, mamma, pappa cch jag i Skalhamn 1942

Det jag nu skall berätta är egentligen inte av allmängiltigt intresse men, eftersom jag skriver om allt mellan himmel och jord på den här bloggen, blir det ibland också om händelser från min barndom. Jag har tidigare skrivit om hur det var när jag var hos min mormor i Västergötland och så här hade vi det när vi besökte farmor i Bohuslän. Dessa vistelser har säkert gjort att jag känner mig väl hemma i båda dessa landskap med helt olika natur.

Min farmor bodde på äldre dagar hos min faster och farbror i Skalhamn strax norr om Lysekil och dit åkte vi varje sommar när jag var liten. Det var inte bara min familj som hälsade på, utan många släktingar samlades där. Faster Svea och farbror Oskar hade ett stort hus och min farmor bodde i en lägenhet på övervåningen. Där brukade vi kinesa i små rum med snedtak, som användes som extra sovrum när farmor hade gäster. Annars tjänstgjorde de som klädkammare och förråd.

Min faster och farbror hade en stor trädgård och en stor angränsande strandäng som ledde ner till vattnet, en vik som gick in från Skagerack. På denna strandäng drev de en campingplats som på den tiden inte var så mycket mer än en äng dit familjer återkom år efter år. Farbror Oskar, som var stenhuggare till yrket, stod för skötseln av campingplatsen och han var bekant med alla gästerna, Vid infarten till campingplatsen fanns en liten kiosk där man kunde köpa lite av varje och där turades mina äldre kusiner om att vara försäljare.

Det var i den här viken, lite längre ut där vattnet var djupare, som jag lärde mig att simma. Platsen kallades för Vällingepall och pappa höll mig under hakan tills jag kände mig redo att simma själv. På den här platsen kunde man också skörda ostron och det gjorde vi ibland. När jag hade lärt mig att simma ville jag alltid bada vid Vällingepall, för det var mycket roligare än inne i viken där vattnet var grunt.

Somrarna i Skalhamn var härliga och när jag tänker tillbaka på dem var alla dagar soliga. Det var de naturligtvis inte men man minns säkert de vackra dagarna bäst. Oftast var vi flera kusiner och kusinbarn som lekte tillsammans. I berget intill huset hade stora stenblock huggits ut, kanske när huset byggdes, för det hade en hög grund av stora rektangulära stenar. Fyrkantiga "rum" med klipphyllor hade bildats i berget och där lekte vi bland annat affär. Varorna vi sålde kom från naturen, Jag kommer ihåg att vi låtsades att maskrosblad var makrillar och att skräppornas frön repades av och blev till kaffe. Men det som mest har etsat sig fast i minnet är blåmaneterna. De stackars nässeldjuren skar vi nämligen i skivor och sålde som sylta!

Dörj

Ofta fick vi följa med ut och fiska. Farbror Oskar hade en bohuseka, som vrickades ut ur den lilla hamnen. Att vricka är att placera en åra i en fördjupning i akterspegeln på ekan och ståendes vricka åran fram och tillbaka. Det gör man för att manövrera båten där det är trångt. När vi hade kommit utanför piren roddes ekan på vanligt sätt med två åror, en på varje sida. Vi fiskade vitling, kolja, torsk och makrill, oftast med slagdörj, en vinda med rev och krok, som agnades med innanmätet i blåmusslor eller spirr. För det mesta behövde vi inte vänta länge förrän det nappade och fiskarna halades in, så vi barn upplevde aldrig fisketurerna som långtråkiga. Tvärtom. Om jag blev sugen när vi var till sjöss, brukade jag stoppa i mig en och annan rå blåmussla, för jag tyckte att de var goda. När vi sedan kom tillbaka efter att ha fiskat makrill hände det att fisken röktes och det gick till så att den, efter rensning, stoppades med dill i buken, virades in i smörat papper och utanför det tjocka lager med tidningspapper, varpå paketet lades på glöd. Den rökta makrillen var himmelskt god och god var den också stekt och inkokt. Så var också den nyfångade, stekta vitlingen. Mums, det vattnas i munnen när jag tänker på det.

Min faster och farbror var mycket gästvänliga mot oss "stadsbor" som invaderade deras hus en tid på sommaren. Även om vi bodde hos farmor på övervåningen var vi ju ändå överallt. Som barn reflekterade jag aldrig över detta, för det rådde alltid god stämning, men nu är jag glad för att de vuxna hade vett på att hjälpa till. Pappa och hans bror, farbror Jean från Stockholm, målade t ex huset och utförde andra aktuella göromål som kompensation för att vi fick gästa dem.

På kvällarna samlades alla utom farmor för att umgås och spela kort. Farmor var förmodligen trött och behövde vila men hon hade lärt sig att kortspel var av ondo och ville nog inte vara med av den anledningen också. Å andra sidan vet jag att hon hade en egen kortlek som hon använde till att lägga patiens med i smyg, och, inte nog med det, hon tände emellanåt en cigarr som hon lade på ett tefat för att det skulle lukta herre i huset. Men både kortlek och cigarrer gömdes noggrant undan, så att inte prästen, om han skulle råka komma på besök, skulle få syn på "synden".

Min farmor, som hade fött nio barn, satt mest och handarbetade, för det tyckte hon om och det kunde hon gott unna sig efter de strävsamma åren när barnen var små. Bland annat broderade hon tavlor och i mitt barndomshem hade vi en stor tavla med en fiolspelande zigenarpojke under ett träd som hon hade sytt. Tavlan finns fortfarande kvar hos oss men den är inte upphängd. Farmor var lite kokett och hade ofta papiljotter i håret, för hon var noga med att vara fin. I hennes vardagsrum kommer jag ihåg att det bl a fanns en gammal soffa med virkade dukar som skydd på armstöden, en chiffonjé och ett golvur. Dessa kan jag tydligt se framför mig, men där fanns förmodligen bord och stolar dessutom.

Hamnen i Skalhamn

Åter till nöjena. I den lilla hamnen fanns en enda fiskebåt som hette "Fågeln" med beteckningen LL för Lysekil. Fiskelaget hade en sjöbod som på lördagskvällarna förvandlades till danslokal, som de flesta i det lilla samhället begav sig till, unga som gamla. Där bjöds på levande musik, fiol och dragspel, och glädjen stod högt i tak medan dansen tråddes. När jag blev lite äldre fick jag kamrater vars pappor var delägare i och arbetade på "Fågeln". Dessa bekantskaper medförde att jag, tillsammans med dem, fick gå ombord och dyka ner i hamnbassängen från högsta punkten i fören. Det var pirrigt men roligt. Spännande var det också att leka "Sanning och konsekvens" i kajutan.

"Sotefjorden"

Utöver "Fågeln" var det bara "Sotefjorden", en kombinerad passagerar- och lastbåt, som anlöpte den lilla hamnen, förutom mindre båtar förstås. "Sotefjorden" trafikerade Skalhamn, dagligen tror jag, en gång på väg söderut mot Lysekil och en gång på väg norrut. Det var intressant att se om någon skulle stiga av eller på och vilka varor "Soten" förde med sig. "Sankt Erik" var en större och finare båt som vi någon gång reste med från Göteborg till Lysekil. Den anlöpte inte Skalhamn. Ibland när vi satt i ekan och fiskade passerade "Sankt Erik" och vi fick hålla i oss ordentligt, för då gungade farbror Oskars bohuseka rejält.

Det finns mycket mer att berätta om somrarna i Skalhamn, till exempel att man handlade i Koperativa, byns enda affär i folkmun kallad "Koppra", att jag där körde moped första gången, att jag fick se min kusin och hennes man köra iväg på motorcykel med sin förstfödde i barnvagn i släptåg (visserligen var farten låg - men ändå!) och att en dansk konstnär som hette Anker målade tavlor i hamnen varje sommar. Men nu sätter jag punkt. Punkt.




torsdag 5 januari 2012

GRATTIS



Idag hissar vi flaggan för kusin B i Putnam som vi hoppas får en riktigt härlig födelsedag.

HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!

onsdag 4 januari 2012

TANTER UTAN GRÄNSER


Idag tänker jag skriva om en krönika av Lisbeth Lundahl, som var in förd i tidningen Lands första nummer 2012. Hon åberopar flera viktiga redan existerande organisationer som Läkare Utan Gränser, liksom arkitekter, ingenjörer och andra grupper utan gränser och anser att det fattas en förening - Tanter Utan Gränser (TUG).

Visserligen är ju tant inte ett yrke, som LL påpekar, utan en personlig egenskap, klokhet som mejslats fram under ett långt liv av jobb och dubbeljobb, vård och omsorg. En hederstitel, alltså. För kunna kvalificera sig som tant måste man vara minst 50 år gammal, ha insett att det är saligare att giva än att taga och att man går längre i förståndiga skor. Man blir alltså inte tant i en handvändning, särskilt inte en Tant Utan Gränser.

TUG bör verka för internationell solidaritet. Tanter behövs i hela världen.Tänk bara på hur många barn som hänger på sina mor- och farmödrars axlar i Afrika. Genom TUG skulle tanter i olika länder samarbeta för att på olika sätt stötta varandra.

På hemmaplan borde tanterna gå samman och utöva sin kollektiva tantmakt för att rätta till diverse missförhållanden. TUG skulle också kunna stödja sådant som tanter gillar och ordna aktiviteter därefter, t ex datakurser, så att tanterna oförskräckt kan ge sig ut i den digitala rymden och där kommunicera med sina barnbarn bl a.

När jag letade efter bilder till det här inlägget visades de flesta tanter förringade eller förlöjligade och den bilden vill jag inte bidraga till. Därför valde jag den oförargliga sagobilden ovan. Kära tant, bär namnet med stolthet!

TUG verkar vara värt att satsa på. Undrar om man platsar? Åldern har jag i alla fall inne, jobbat har jag gjort, både borta och hemma, och nu skall jag åka och köpa Nezeril och Panodil till en snörvlande make. Det borde kunna räknas som vård och omsorg.

tisdag 3 januari 2012

BLOGGSTATISTIK



Av ren nyfikenhet kollar jag emellanåt hur många läsare som har varit inne på min blogg och från vilka länder de kommer. Genom att granska statistiken tror jag mig kunna gissa vilka en del av läsarna är.

Just nu har vi nära och kära på en ö som tillhör Spanien, goda vänner på Island och släktingar i USA som jag tror är representerade i statistiken och i Ryssland misstänker jag att C, f d granne på Tjörn, tittar in ibland och i Norge hoppas jag att det är en f d kollega. Det händer att någon lämnar en kommentar så att jag vet och inte bara gissar. Roligt att höra från er kära läsare!

Statistiken avslöjar, som ni förstår, inte vilka som varit inne på bloggen, utan bara från vilka länder läsarna kommer. Man kan också se vilka inlägg som har lästs senaste dagen, veckan, månaden eller under hela tiden som bloggen har varit igång.

Vanligtvis tycker jag att statistik är ganska trist men den här statistiken triggar igång min fantasi. Hej, hej, hemskt mycket hej till er alla!



måndag 2 januari 2012

NYÅRSPRESENTEN



Trots att Stora O och jag hade bestämt oss för att inte ge varandra några julklappar kände jag idag när jag var och handlade att han faktiskt var värd en och då kom jag på att jag kunde ge honom en nyårspresent i stället. En sorkfälla blev det, så att vi kan lämna tillbaka fällan vi lånat av vår granne. Jag kan inte påstå att det blev en höjdarpresent, men den kanske blir bra i jakten på - ja, inte sork, men på mullvaden, som håller på att gräva upp hela vår trädgård!

söndag 1 januari 2012

FÖRSTA DAGEN PÅ DET NYA ÅRET


Åter ett nytt år. Jag har alltid tyckt att första dagen på ett nytt år har varit speciell och den känslan har, av förklarliga skäl, ökat allteftersom åren gått. Givetvis hoppas man att året skall bli lyckosamt på alla vis men, eftersom jag numera tillåter mig att vara odisciplinerad ifall jag känner för att vara det, avger jag inte några nyårslöften, som jag förmodligen ändå inte kommer att uppfylla, utan nöjer mig med att prioritera det som förgyller livet.

Något konkret vill jag ändå ha som uppgift under 2012 och igår bestämde en barndoms-
vän och jag att vi skulle satsa på att le oftare, för det gör människor man möter glada, och när de ler tillbaka blir man själv glad.

Skall plantera en fjärilsbuske också i förhoppning om att den lilla fjärilen, Blåvingen, skall trivas hos oss. Vi har tidigare haft många Blåvingar här på somrarna men de är nu en av de mer hotade fjärilsarterna. När jag ser en Blåvinge tänker jag på en för mig mycket betydelsefull person och vill gärna ha den i vår trädgård också av den anledningen.

Nu slutar jag för att inte lova för mycket. Efter lunch skall jag sätta mig och lyssna på Bodil Malmsten som är vinterpratare i P1. Det ser jag fram mot och det prioriterar jag.

VI GRATULERAR

Idag gratulerar vi A som fyller år på det nya årets första dag. STOR GRATTIS-KRAM från oss i Eriksberg.
    
HURRA, HURRA, HURRA,HURRA -
hoppas du får en riktigt bra födelseda!