måndag 31 oktober 2011

MÅLARHELG PÅ TJÖRN

Ewa Evers demonstrerar uppläggning av färger på paletten

I helgen har jag varit på målarkurs i Bleket på Tjörn. Vi var sex entusiastiska elever, varav flera har målat tillsammans hos Ewa tidigare, vissa av oss i många år. Den här gången sänktes medelåldern ganska rejält genom att tre yngre kvinnor från Göteborg deltog.

Att måla barnporträtt var temat den här gången och tekniken vi skulle använda oss av var skiktmålning. Det innebär att man först gör en undermålning genom att skissa upp motivet, markera ljusa och mörka partier med akrylfärg och när färgen torkat måla över alltihop med ett tunt lager vit färg, också akryl. På det här stadiet såg min undermålning ut så här.

Undermålning

Porträttmålning är inte riktigt "min grej", för jag är egentligen ganska kantig i mitt måleri och har svårt för att "yxa till" det när det gäller att måla barn, för jag vill så gärna göra deras ansikten rättvisa. Jag tänkte att jag skulle kunna måla på mitt vanliga kantiga sätt när det gällde mig själv - men inte då! Försiktigt petade jag och petade och det tog evigheter innan jag blev någorlunda klar.

För att återgå till målningsprocessen så var det dags att börja måla med oljefärger när undermålningen hade torkat. Tunna skikt, lager på lager, vilket ger ett djup i tavlan. Något som är svårt att tillämpa är att man med fördel kan överskrida konturerna för att få fram spännande effekter. För att riktigt kunna släppa loss krävs att man målar mycket, experimenterar och inte har för stor respekt för sin egen bild. Mod behövs också för att, som min violetta målarvän uttrycker det, "kill your darlings".

H djupt försjunken i tankar

K och Ewa överlägger

M i sin hörna av ateljén


Så här blev min målning efter det att jag hade målat med oljefärg ovanpå undermålningen i akryl.

En fas av oljemålningen

Slutversion med Ingrid Marie-äpplen från Ewas trädgård i förgrunden.

Vi hann också med att besöka Galleri 31 i Skärhamn, där Ewa, tillsammans med andra konstnärer, för närvarande ställer ut sin konst och jag visar här en tavla som så fint uttrycker innerlighet mellan de två avporträtterade små flickorna. Mer av Ewas konst hittar du på hennes hemsida.

Målning av Ewa Evers

En målarhelg i Ewas ateljé är otroligt givande - rolig, inspirerande och totalt utmattande. I och med att Ewa i förväg har färdigställt ordentliga arbetsplatser åt oss och allt tänkbart material står till vårt förfogande är vi som frustande och stampande hästar otåliga att få sätta igång att måla direkt efter teorigenomgången. Stämningen är på topp från allra första början, energin flödar, tankar och idéer stöts och blöts och när helgen är slut är vi det också, alldeles slut.

Fast, förstås, inte mer slut än att jag passar på att besöka några goda vänner när jag är på Tjörn. Alla hinner jag tyvärr inte med. Denna helg fick jag tillfälle att som hastigast hälsa på A och M i Köleröd också.

Tack alla för en trevlig och givande helg.





fredag 28 oktober 2011

BOKHÖST

Bokträd vid Eriksbergs skola


Nu när hösten är här är det skönt att kunna njuta av en bok både ute och inne. Bokar såväl som böcker är bra för själen.

Romanen "Himmelsdalen" av Marie Hermansson, rekommenderas varmt. Den är en riktig rysare samtidigt som den är samhällskritisk och dalen visar sig vara långt ifrån himmelsk.



torsdag 27 oktober 2011

HJÄRNAN

Bild: Ulla Olofsson

Nalle Puh med sin lilla hjärna är klok. Häromdagen fick jag skriftligt besked på att min egen hjärna, efter datortomografi och magnetröntgen, visade sig helt normal. Tyvärr är det ingen garanti för att jag är klok, som Nalle Puh.

Allt oftare får jag leta efter ord, ibland ganska vanliga, och länge har jag klängt mig fast vid den positiva inställningen att glömskan beror på mitt rörliga intellekt, (OBS! rörliga inte röriga.) Fast, ibland känns det som att jag lurar mig själv lite. Den elaka tanken att jag håller på att bli senil dyker upp emellanåt men då ersätter jag den snabbt som attan med vetskapen om att det tar längre tid för minnet att hitta rätt när man blir äldre. Logiskt, för man har ju mer att komma ihåg då. Och tid har man ju gott om nu när man är pensionär.

På tal om minne hörde jag en expert i ämnet svara på frågan om man kan radera ut obehagliga minnen. Hon påstod att det gick att ta bort ett visst minne men att detta borttagna minne ändå kunde dyka upp i andra sammanhang, för minnen är förknippade med andra minnen. Inte undra på att det tar tid att hitta rätt ord ibland! 

onsdag 26 oktober 2011

VARGAVINTER?


Foto Ulla Olofsson


Idag har det talats om att det kan bli en vargavinter i Västergötland, för det föreligger förslag på att "plantera in" vargar i Svenljungatrakten. Fy och usch säger jag om både den ena och andra sortens vargavinter!

Vargen på bilden (en brosch som jag köpt på Nordens Ark) ser ju ganska oförarglig ut men fy för att möta en levande.


tisdag 25 oktober 2011

SKRIDSKOÅKNING PÅ SLÄTTA DAMM

L och U på Slätta Damm i slutet av 40-talet


Vi har haft några frostnätter och det kanske har bidragit till att jag har tänkt på barndomens skridskoåkning på Slätta Damm i Göteborg.


Så här såg mina första skridskor ut. Man spände fast dem på kängorna med remmar. I en stuga vid dammen fanns skridskor att låna, eller kanske hyra, för dem som inte hade några egna. Där fanns också bänkar att sitta på medan man satte på sig skridskorna. Sedan började äventyret.

Vi lekte tafatt (som vi kallade sista), tränade på att göra isfigurer, tävlade om vem som åkte fortast och lekte stafett. Det frestade på att så intensivt vara i farten. Törsten släckte vi i en bäck som rann till dammen. Inget var farligt på den tiden - inte att dricka vatten direkt från en bäck och inte att med stumma fötter gå hem i mörkret på kvällen efter att ha åkt skridskor. Mörkt var det oftast på hemvägen, för vi hade så roligt att vi glömde tid och rum.


Så här såg mitt nästa par skridskor ut. De var modernare så till vida att man skruvade fast dem på kängorna istället för att spänna fast dem med remmar.

Nu var det dags för skridskokängor, d v s speciella kängor med skenorna fastsatta direkt på kängorna! Min kamrat B-M och jag drömde om att få vita konståkningsskridskor så att vi kunde sväva fram över isen som riktiga isprinsessor. Vi hade likadana gröna skiddräkter och på huvudet, kanske under mössan ifall det var riktigt kallt, en metallskena som höll fast två rosa, fluffiga "dunbollar" vid öronen. Våra mammor åkte in till centrum i Göteborg för att köpa skridskor till oss. Det var aldrig tal om att vi skulle få följa med och prova. Hemma väntade vi förstås med spänning på de fina konståknkingsskridskorna och gissa vad våra älskade mödrar kom hem med? Gröna bandyrör! Bakslag är ett understatement. Det avgörande argumentet var att de passade så bra till skiddräkterna. Visst grusades isprinsessdrömmarna i ett huj men vi vande oss vid de gröna demonerna och fick t o m, och kanske just på grund av dem, vara med pojkarna och spela bandy och ishockey någon gång. Dessa lekar (eller sporter) var nämligen då förbehållna killarna.

Så här såg de ut, fast gröna:


Och så här hade vi tänkt att vi skulle se ut. En viss skillnad helt visst!


Det här blev nästan skridskohistoria. Att barn på våra breddgrader har lekt och haft roligt på isar i alla tider är troligt. Min pappa berättade att han hade haft skridskor som var av trä med en skena under och som bands fast med remmar. Han skulle ha varit 105 år om han hade levat.









söndag 23 oktober 2011

DET ÄR PASSIONEN SOM GER LIVET SJÄL



Nyligen fick jag den här boken i present. Jag hade aldrig tidigare hört talas om Gun-Britt Lawurn, som har skrivit denna memoarbok från barndomsön Galtö. Det är en underbar bok i vilken hon skildrar sitt liv och hyllar kärleken, glädjen och skönheten.

Gun-Britt Lawurn är konstnär, livsnjutare, glädjespridare och skönhetsälskare och här citerar jag ett par uttryck som jag fastnade särskilt för:

"Den som kysser glädjen i flykten, lever i livets soluppgång."
"Det passionerade hjärtat åldras aldrig."
"...min inriktning i livet är att inte förlora för många ögonblick, speciellt för mig, som fyllt tjugo år."

Förutom att få läsa om G-BL:s liv,  följa med på resor, höra hennes tankar om både det ena och det andra, ta del av hennes favoritrecept m m innehåller boken också många av hennes målningar. Teddy Brunius vid Köpenhamns universitet anser att hennes måleri är starkt lyriskt präglat och att hon förenar fri kolorism med exakta realistiska detaljer och det tycker jag att han har alldeles rätt i.

Läs mer om författaren här.

lördag 22 oktober 2011

DEN AFRIKANSKA BARNVAGNEN



I slutet av juni 2006 var jag i Trädgårdsföreningen i Göteborg tillsammans med mina barnbarn E och H. Där spelades "Den afrikanska barnvagnen", en humoristisk berättelse med traditionell sång, dans och musik (trummor) från Gambia med Dembo Jatta och Dowda N´dur.

Det var en jättevarm dag men vi rycktes med av rytmerna och både sjöng och dansade.
Föreställningen riktade sig främst till barn i åldrarna 5 - 12 år men också föräldrar, mor- och farföräldrar gav sig hän. Efter ett tag började jag fundera över varför berättelsen kallades för "Den afrikanska barnvagnen" och det fick vi senare en förklaring till. Afrikas barnvagn består nämligen av ett tygstycke som modern sveper runt sig själv och barnet, som sedan får rida på sin mammas rygg när hon t ex vandrar, arbetar och dansar. Ofta hör man att afrikaner har rytmen i blodet. Det är inget de får automatiskt men de som åker med den afrikanska barnvagnen får i alla fall mycket rytm gratis.

Här i västvärlden har trehjuliga barnvagnar dykt upp på senare tid för att passa föräldrar som vill förena jogging med att "rasta" sina små barn. Undrar just vilken rytm som är skönast för barnet, den afrikanska barnvagnens eller den moderna "joggingvagnens"?

Dembo Jatta från Gambia

Det var, som sagt, glödhett denna junidag och inte gjorde dansen till den medryckande musiken saken bättre för oss nordbor. För att svalka oss åkte vi efteråt en rundtur med Paddan. Lite fläktade vinden och när vi åkte under de låga broarna fick vi njuta av skuggan där.

Sedan avrundades den händelserika dagen med ett biobesök. Filmen vi såg hette Ice Age
(vilket nummer i ordningen kommer jag inte ihåg) men helt underbar var kylan inne i mörkret i biosalongen. Filmens frostiga miljö gjorde säkert att det verkade kallare än det var.

 

fredag 21 oktober 2011

BESÖK FRÅN ISLAND

C, J och J på Slekåsen oktober 2011


I tisdags fick vi oväntat besök av C och hennes två barn som bor på Island. De var och hälsade på mormor B och morfar R och alla var på väg till Slekåsen, som är deras favoritställe i Sverige.

Vi hade inte träffat C på många, många år och det var ett riktigt trevligt återseende. Genom B och R har vi följt C och hennes familjs liv på Island men det var roligt att höra henne berätta om det själv. C var lika glad och positiv som vi minns henne. Barnen, som vi har har träffat tidigare, var angelägna om att resa vidare till Slekåsen, där gossen J skulle hjälpa sin morfar att snickra, bl a.

Jag hade lagt fram kameran på bordet för att jag inte skulle glömma att fotografera de långväga gästerna. Glömde gjorde jag ändå. Var skall det sluta? Tack R för bilderna du skickade och för att ni tog vägen om Eriksberg.

torsdag 20 oktober 2011

VISDOMSORD AV NALLE PUH

E med röd ballong 2003



"Ingen kan vara
nere med en ballong",
säger Nalle Puh.


Man kan vara uppåt värre fast man tittar ner på årets första snö,
bara man har en röd ballong!


onsdag 19 oktober 2011

MIN FÖRSTA KYSS



Idag skall jag berätta om hur det gick till när jag fick min första kyss. Jag var nio år och i uppgången intill vår, vägg i vägg, bodde K, som var den förste som väckte mitt intresse för det motsatta könet. K hade en storasyster som kilade stadigt med en ung man i huset nedanför vårt och när de två skulle på cykelutflykt en dag fick K och jag följa med som förkläden.

Färden gick till ett naturskönt område och vi slog oss ner högst upp på en enbacke. Vi hade matsäck med oss. Jag tror inte att det kallades för  picknic-korg på den tiden. När vi hade ätit färdigt föreslog K att han och jag skulle springa på kapp till ett stort träd nedanför kullen. Om jag hann dit först skulle jag få något. Gissa om jag sprang allt vad tygen höll? Och vann kapplöp-ningen gjorde jag. Då fick jag min första kyss, en slängkyss. Det var presenten och jag blev besviken, för jag hade väntat mig något annat. Nu när jag tänker på denna händelse tycker jag att det var en fin present.

K, som var jämnårig med mig, var en riktig charmör, sin ringa ålder till trots. Vid ett tillfälle när jag lekte på gården öppnade han fönstret i sitt vardagsrum, knipsade av en praktfull amaryllis som han kastade ner till mig. Undrar just vad hans mamma tänkte när hon såg vad som hade hänt?Jag blev i alla fall glad och pressade blomman i en bok, där den torkade och såg ut som ett tunt skelett av något slag efter en tid. Blommans nervtrådar bildade ett synligt mönster, resten var genomskinligt, svagt brunfärgat.

K och hans familj flyttade sedan till en annan stad och vi har bara träffat varandra en gång därefter, i tjugoårsåldern, och då var förtrollningen bruten.

Det här är egentligen mycket personligt och något jag inte skulle blogga om ifall jag inte hade tyckt att det var en så oskyldig och gullig första kyss.

För att ingen skall tro att jag har haft en kärlekslös barndom vill jag påpeka att jag dessförinnan hade fått många pussar och kramar av mina föräldrar och andra närstående - men det är faktiskt skillnad på pussar och slängkyssar! 


tisdag 18 oktober 2011

TANKAR OM TRANSTRÖMERS LYRIK


Nu har det gått ett tag sedan Tomas Tranströmer under pressens jubel tilldelades Nobelpriset i litteratur och visst är det fantastiskt att han som svensk fick det eftertraktade priset i år, en poet dessutom.

Jag var nog inte ensam om att leta upp en bok med hans dikter efter utnämningen. Boken jag fick tag på heter "Tomas Tranströmer DIKTER" och innehåller diktsamlingarna från "17 dikter" till "För levande och döda" och utgavs 1997.  Efter att ha läst en dikt här och en dikt där måste jag tillstå att jag tyckte att vissa av dikterna var svåra att ta till sig och förstå medan jag tyckte mycket om andra. Språket var vackert.

Dagarna efter tillkännagivandet var Tranströmer ett givet samtalsämne när jag talade med mina vänner och andra närstående. Här följer några av deras tankar:

"Det är nog inte meningen att vanliga människor skall begripa. Det är förmodligen bara
   kultureliten som gör sig märkvärdig."
- "Låt dig bara flyta med. Du behöver inte analysera. Bara njut!"
- "Kejsarens nya kläder."
- "Jag vill kunna förstå. Kan inte uppskatta endast en massa vackra ord staplade på
    varandra".

De som gjort dessa uttalanden är vanliga, intelligenta människor. Jag hoppas att oförmågan att till fullo uppskatta dikterna beror på ovana att läsa lyrik.

I TV-programmet Babel prisades Tranströmer bl a för sin enastående förmåga att skapa bilder, för sin formkänsla och för att skriva enkelt om sådant som angår oss människor.
I programmet kallade de honom för metaforens mästare, vilket innebär att han kombinerar olika element som inte hör ihop så att man förstår. Här är några uttalanden av gästerna i programmet:

"Gräset har en grön chef. Jag anmäler mig". Favoritcitat, SRs litteraturkritiker Marie
                                                                       Lundström
"Tranströmer kan få mig att gråta", Peter Englund, ständig sekreterare i Svenska Akademien
"Han är så nära Astrid Lindgren man kan komma", Eva Beckman, kulturchef SVT

Rikard Wolff läste några av Tranströmers dikter, som jag tyckte mycket om, bl a "Storm" ur
"17 dikter". Programmet i sin helhet kan du höra här.

Det känns lite som att svära i kyrkan när jag inte just nu helhjärtat kan stämma in i lovsången över poeten som är känd över hela världen men jag har bestämt mig för att inte ge upp utan verkligen ta mig tid att läsa i lugn och ro. Förmodligen beror mitt ifrågasättande på att jag är ovan vid att läsa lyrik. Hoppas att träning ger önskat resultat. Det hade säkert inte varit fel att höra dikterna upplästa, gärna av Rikard Wolff, som har en så vacker röst, mörk och lugn.




måndag 17 oktober 2011

INSPIRATIONSKÄLLOR



Intill vårt hus fanns det tidigare en storskog, en riktig gammelskog med höga träd, mest granar, och mjuk mossa på marken. I utkanten av skogen låg (och ligger) en kulle, där det växte liljekonvaljer. Varje år vid skolavslutningstid plockade vi liljekonvaljer där. Tidigare, när min pappa levde och vi skulle resa hem till Tjörn där vi då bodde, skickade han alltid med oss en stor bukett av de ljuvligt doftande blommorna.

Granskogen stod förut som en skyddande mur och träden påminde om vakter, uppmärk-samma och raka i ryggen. Vår granne, B, har berättat att han som skolpojke var med och planterade granskogen på 30-talet. Han är nu 80+, pigg och kry, men skogen är borta sedan ett år tillbaka. Många gånger har jag med fasa tänkt på den dagen då skogen skulle huggas ner men nu när det är ett faktum gläds jag åt att det har blivit så mycket ljusare i trädgården och att vi över ängarna kan se ända till kyrkbyn.

I skogen, som inte längre finns, har mina barnbarn och jag lekt många lekar, inspirerade av skogens mystik och, inte minst, av sagan om "Trollet med den gula kepsen" som bodde i storskogen. På väg till stugan vid Vänern i början av 90-talet köpte vi en kassettinspelning av sagan, som var 1988 års radiojulkalender och som fått Prix Nordicas pris för bästa barnradio. Upphovsmannen är Lasse Åkerlund och priset gällde avsnittet "Sova". Hela vägen skrattade vi åt trollet och hans vänner och när vi kom fram till stugan, som då inte hade elektricitet, ville J inte stiga ur bilen utan satt kvar och fortsatte att lyssna på bandet.

När vi lekte i skogen valde vi ut en stubbe till trollets bostad. Där planterade vi små granplantor och blommor. För att det inte skulle regna in täckte vi stubben med bark och mossa och varje gång vi gick dit fejade vi och gjorde fint runt trollets hus. När det närmade sig jul, pyntade vi med svampar, tomtar och tände en lykta, så att det blev riktigt mysigt för trollet.

Berättelserna om trollet och hans vänner är alldeles förtjusande och dessutom roliga, och har, som sagt, varit förebilder för många lekar i skogen. T ex lekte vi att det nedfallna trädet som vi satt och fikade på var älgen som inte kunde säga smörgås. Den som då var trollet bjöd den som var älg på smörgås och, eftersom älgen sa´"möbök" och inte smörgås, frågade trollet om älgen kunde säga smör och det kunde den. "Kan du säga gås?" Jajamensan, det kunde älgen. "Jamen då kan du väl säga smörgås?" "Möbök" sa´ älgen och så skrattade vi så att vi kiknade.

Vi lekte också att vi städade i trollets hus genom att öppna alla fönster och dörren och låta vinden göra jobbet. För att hjälpa fantasin på traven ställde vi oss på en sten och tävlade om vem som kunde blåsa sina löv längst.

Det är inte bara mina barnbarn som har lekt i f d skogen. Den har också varit en utflyktsplats för dagisbarnen, som kallade den för Gunnels skog. G bor på andra sidan skogen från oss sett, eller på andra sidan kalhygget, rättare sagt, och nu kan vi, med lite god vilja, vinka till varandra. Jag har också fått ändra underskriften på mina mail till G:s dotter C från "Ulla på andra sidan skogen" till "Ulla på andra sidan kalhygget".

Skogen är nu borta men minnena finns kvar. Barnbarnen har blivit stora och nu är det bara jag som är barnslig. Jag saknar att ha små barn omkring mig att leka och fantisera ihop med.
Sagan om trollet med den gula kepsen har givits ut som CD-skiva och jag tror att jag skall skicka efter den, för man blir så glad av att lyssna på trollet. Joppedoppedi!

lördag 15 oktober 2011

KNÄCKÄPPLEN


Häromdagen kom jag att tänka på knäckäpplen, som jag inte har ätit på jättelänge. Milda makter så sugen jag blev på dessa smarrigheter! Jag har letat upp följande information och recept på nätet och skall försöka att åstadkomma knäckäpplen till Allhelgonahelgen.
Det vi kallar knäckäpplen är detsamma som i USA kallas för candy apples. I England heter de toffee apples och i Frankrike pommes d´amour (kärleksäpplen). Kärt barn har många namn.

Det var amerikanen William K Kolb som först "uppfann" knäckäpplet 1908. Han var karamelltillverkare i Newark och experimenterade inför julhandeln. De första knäckäpplena placerade han i sitt skyltfönster och snart var succén given.

Knäckäpplen äts vid olika tillfällen i olika länder. I USA, t ex, ofta i samband med Halloweenfirandet och i Sverige och Tyskland ofta runt jultid. De är populära i många länder och säljs bl a på marknader, vid karnevaler och liknande tillställningar.

Här kommer ett recept som är hämtat ur Mannerströms Julkokbok (Norstedts):

Ingredienser (8 portioner)
8 pinnar
8 små röda äpplen, gärna Ingrid Marie
2 dl riven kokos

Sockerlag
6 dl strösocker
3/4 dl vatten
2 msk glykos
7-8 droppar röd karamellfärg

Tillagning
  • Koka ihop socker, vatten och glykos i en kastrull tills blandningen är ca 140 grader. Man kan också prova om sockerlagen är klar genom att doppa en pinne i lagen och sedan doppa den i ett glas med kallt vatten. Stelnar sockerlagen är den klar.
  • Rör i karamellfärgen.
  • Stick pinnarna i äpplena. Häll kokosen på ett fat.
  • Doppa äpplena ett och ett i sockerlagen och rulla dem genast i kokos. Låt kallna på ett bakplåtspapper.
Tips

Jag skall ta grillspett av trä istället för de egentillverkade björkpinnar som Mannerström föreslår. Björkpinnarna ser trevliga ut men jag tycker att grillspetten verkar vara stadigare.

Var försiktig, för sockerlagen är riktigt varm. Inga barn i närheten!

Använd en hushållstermometer som tål hög temperatur eller prova om sockersmeten är klar genom tipset i beredningen.

Knäckäpplen är en verklig färskvara, så mumsa i er dem samma dag som de tillagas.

Jag tror inte att vi rullade knäckäpplena i kokos i mitt hem men det låter gott så det skall jag göra. Dessutom kanske det blir lättare att lossa knäckäpplena från bakplåtspappret om det är kokos på dem.

Knäckäpplena på den översta bilden är säkert amerikanska med tanke på "pinnarnas" utseende och rosetterna. Som motvikt tar jag också med bilden på svenska knäckäpplen från Mammerströms kokbok.

fredag 14 oktober 2011

KONSTUTSTÄLLNING PÅ TJÖRN



Jag rekommenderar alla som har tillfälle att gå och se Ewa Evers utställning på Galleri 31,
Södra Hamnen i Skärhamn. Utställningen har vernissage den 22 oktober och pågår till den 13 november.

Låt er njuta och inspireras av Ewas underbara, subtila målningar. Ni får stor behållning, jag lovar!

torsdag 13 oktober 2011

GRILLNINGAR

Ring of fire

Drevet på Juholt går. Lotta Bromé grillade honom i P4 Extra idag och på hennes fråga om hur han ville ha köttet grillat svarade han diplomatiskt att han ville ha det "lite rosa inuti".

Jag skall inte gå in på vad som sades i intervjun. Den som är intresserad kan lyssna på programmet genom att klicka på P4 Extra på översta raden. Däremot tycker jag att Lotta använde sig av en klurig övergång till efterföljande programinslag, nämligen låten "Ring of fire", framförd av Johnny Cash.

MÄRKLIGT SAMMANTRÄFFANDE



I förrgår åkte jag taxi hem från Alingsås, större delen av resan tillsammans med andra resenärer men sista sträckan var det bara chauffören och jag kvar. Han berättade att han hade varit i USA i somras och bl a hälsat på tre av sina söner som bodde där. Dessutom talade han om att han själv hade bott i Stamford, Connecticut i 22 år. För att hålla konversationen igång nämnde jag att jag som ung hade tillbringat drygt ett år på en närliggande ort i samma delstat. Taxichauffören kände till platsen där jag hade bott och det visade sig att han var bror till en kvinna jag kände för mer än 50 år sedan. Margareta, som hon hette, var en av oss svenska flickor i trakten, som tydde sig till varandra när vi var så långt hemifrån. Hon gifte sig med en svensk byggmästare och stannade kvar i Amerika. Tyvärr fick jag veta att Margareta var död sedan några år, så jag har inte möjlighet att återuppta kontakten med henne.

Mycket märkligt sammanträffande efter så många år, tycker jag.

fredag 7 oktober 2011

KÅLHUVUD


I mitten av 50-talet spelade jag fiol på Fermaeus Musikskola i Göteborg, som drevs av Lars Fermaeus i bostaden på Storgatan 3 tillsammans med hustru och dotter, som båda gav pianolektioner. Varje jul anordnades en konsert, då eleverna skulle visa upp sina färdigheter för föräldrar och andra anhöriga. De flesta av oss musicerande ungdomar tyckte att detta var pirrigt och fick då rådet att tänka på åhörarna som kålhuvuden, för det skulle minska nervositeten. Om detta råd hade någon inverkan minns jag inte men vi gjorde som vi blev ombedda att göra, för så var det på den tiden.

Själva undervisningen sköttes av en kvinnlig lärare och herr Fermeaus tittade in i rummet där vi höll till någon gång då och då, som en "överlärare" ungefär. Vid ett tillfälle, givetvis en gång då jag inte hade övat hemläxan särskilt mycket, ville han att vi skulle spela tillsammans, var sin stämma. Nothäftet var alldeles svart, högt tempo alltå. Jag minns att jag tänkte - "Jag spelar det fortaste jag kan och så får det bli som det blir". Men, av någon outgrundlig anledning, hörde jag plötsligt hur musiken skulle låta och det blev en häftig upplevelse. Vi slutade t o m att spela exakt samtidigt.

Denna fartfyllda musikupplevelse tog nog knäcken på mig, för jag avbröt mina fiollektioner strax därpå. Säkert fanns det fler orsaker till detta beslut, bl a att min kompis hund, Moppe, ylade precis hela tiden när G och jag spelade ihop, hon piano och jag fiol. Dessutom var det inte speciellt tufft att spela fiol på den tiden. Nej, gitarr eller piano skulle det vara och mamma gjorde helt rätt när hon vägrade att komma till musikskolan med den förhatliga fiollådan.

F d dirigenten Herbert Blomstedt, som under åren 1941-1945 spelade fiol för Lars Fermaeus, då tredje konsertmästare i Orkesterföreningen, har berättat att det fanns en hjälplärare för de mindre försigkomna eleverna och, eftersom jag undervisades av en hjälplärare, får jag betrakta mig som mindre försigkommen i detta avseende.

För att återknyta till kålhuvudet på bilden är mössan som jag påbörjade på stickkaféet för ett tag sedan nu klar och det är den som pryder grönsaken.

torsdag 6 oktober 2011

NOBELPRISTAGARE I LITTERATUR 2011

Tomas Tranströmer


Idag gratulerar vi den 80-årige poeten Tomas Tranströmer som utsetts till årets nobelpristagare i litteratur.

Det var 37 år sedan en svensk senast tilldelades detta hedersamma pris och pressen jublade när Peter Englund tillkännagav akademiens beslut. Läs/lyssna mer här.

Själv är jag inte så bevandrad i Tranströmers lyrik men skall absolut läsa en del av hans dikter, som jag tror är bra sysselsättning nu när vinterhalvåret står för dörren och man håller sig mer inomhus. (Detta utesluter givetvis inte att hans verk passar att läsa vid andra årstider också.)

onsdag 5 oktober 2011

ÄNGSFRUKTODLING


"Urshults Äpplekungar" är en alldeles bedårande film om ängsfruktodling i Urshult i södra Småland. Producent är Anette Lykke Lundberg. I filmen får vi följa fruktodlingen på tre gårdar. Två av äpplekungarna i filmen är numera döda men på den tredje gården hjälps tre generationer åt med odlingen.

När efterfrågan på frukt kraftigt ökade under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet omvandlades många ängar från lövängar till rena fruktträdsängar. Numera återstår endast rester av dessa odlingar och bara ett fåtal är i bruk.

Ängsodling skiljer sig från dagens radplanterade åkermarksodlingar genom att träden växer i slåtterhävdad ängsvegetation. Träden är sällan planterade, utan ympning har skett på vildaplar. På de ställen där kor betade ympade man högre upp, så att inte djuren skulle skada "ädelveden". Denna typ av ympning kallas logiskt för "koympning". Arbetsmomenten är på våren ympning, på sommaren slåtter, på hösten fruktskörd och på vintern beskärningsarbete. Mödosamt arbete som ger ett bedövande vackert resultat men som endast några få vill hålla på med idag.

Filmen visar hur pappan på gården med de tre generationerna låter sin son (ca sju år gammal) såga av en gren på ett äppleträd i samband med beskärning. När grenen föll i marken ropade den lille killen: "Timber!" Enligt stora O är det vad man ropar när man fäller stora träd i USA, för att ingen skall komma till skada. Gulligt, tycker jag. Det gäller att inte förringa sina arbetsinsatser.

Tips! När man plockar äpplen skall man vrida dem 1/4 varv och sedan knipsa av dem, för att inte skada nästa års knopp som redan har bildats.

Med på CD-skivan finns också extramaterial i form av "Eriks äppleskola" och "Ängsfruktodlingens historia". Bland alla äpplesorter som Erik visar finns bl a "Farmors juläpple". Det är ett äppleträd som jag gärna skulle vilja att vi planterade här. Trädet är starkväxande, bildar en bred krona och är lämpligt i klimatzon 1 - V. Äpplet har en sötsyrlig smak med svag arom och skulle vara roligt att bjuda barnbarnen på någon jul framöver.

Till dess bjuder jag på andra äpplen, tillkomna här på torpet.


tisdag 4 oktober 2011

HÖSTSKÖNHET

Höstsilverax
Foto: Ulla Olofsson

Det går inte längre att blunda för att hösten är här. Alla nedfallna löv påminner om att det är dags att räfsa och städa upp i trädgården. Latmasken i mig säger dock att det är bäst att vänta tills alla löven har trillat av träden och latoxen brölar att jag skall låta dem ligga och bli till näring åt maskar och förbättring av jorden. Råden från både latmask och latoxe är goda men det brukar ändå sluta med att jag varje år räfsar löv till slut ändå, för att inte ha det arbetet kvar till våren. Maskarnas matlust är faktiskt begränsad, vilket inte lövfällningen verkar vara.

Under tiden jag halar ut på detta arbete gläds jag av Höstsilveraxet som blommar så vackert nu med sitt mörkt purpurbruna bladverk krönt av långsmala ax med små vita blommor med en svag dragning åt rosa.

Silverax heter på latin Cimicifuga och är lätt giftig. Växten har använts som medel mot vägglus, vilket namnet skvallrar om: Cimex = vägglus och fuga = flyga bort.

Släktet har ca 10 - 17 arter, bl a Augustisilveraxet, som kan bli manshögt under gynnsamma förhållanden och Läkesilveraxet, som blommar i juli - augusti och tidigare användes till att bota allt från hög feber till spetälska.

Höstsilveraxet är den växt i vår trädgård som blommar senast på året (september - oktober), så det gäller att njuta av den nu, för det är långt till våren.

måndag 3 oktober 2011

INTERNATIONELLA BARNDAGEN


Idag är det den Internationella barndagen och jag vill gärna uppmärksamma det genom att citera Erik Lindorms dikt "Lyckans minut". Alla barn borde vara så efterlängtade som barnet i den dikten.


Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.


Att verkligheten ser helt annorlunda ut för många barn vet vi. I GP idag skriver biståndsminister Gunilla Carlsson att den svenska regeringen har som mål att fram till 2015 förbättra levnadsvillkoren för 250 000 barn. Satsningen går ut på att barn och ungdomar skall få gå i skola, att minska barnadödligheten och att bekämpa sjukdomar som främst drabbar barn. Åtta av FN:s millenniemål skall samma år också vara uppnådda, vilket bl a innebär att hunger och extrem fattigdom i världen då skall vara halverad. Mycket kvarstår dock att göra därefter innan all hunger och fattigdom är utrotad.

TRADITIONSBÄRARE

Trädgårdens skola, Mariestad
Foto: Ulla Olofsson


På lördagens inspirationsdag i Trädgårdens skola i Mariestad, arrangerad av Västergötlands Hembygdsförbund, Hantverkslaboratoriet vid Göteborgs Universitet och Studieförbundet Vuxenskolan, poängterades vikten av att föra traditionerna vidare från generation till generation, för att inte äldre kunskap skall dö ut. Göteborgs Universitets förlängda arm i Mariestad (tidigare kallad Dacapo) erbjuder följande kulturvårdsprogram (både grundutbildningar och mastersutbildningar):
- Bygghantverk
- Trädgårdens hantverk och design
- Landskapsvård.

På förmiddagen kunde man välja mellan ett av följande seminarier:
"Matlagningstekniker förr och nu", "Kraken och snipan - traditionellt hantverk" och "Traditioner och traditionsbärare - filmvisning och samtal". Helst skulle jag ha velat närvara vid alla tre men "Traditioner och traditionsbärare" blev mitt val. Budskapet om vikten av att äldre människors mångåriga erfarenhet tas tillvara genom dokumentering eller utbildning av yngre människor framhölls ytterligare. Dokumentärfilmaren Anette Lykke Lundberg visade avsnitt ur filmerna "Århundradets trädgårdsmästare (2005), "Urshults äppelkungar" (2007) och "Mandelblom, kattfot och blå viol" (2011). Samtliga tre filmer följer några traditionsbärare och visar hur de utförde sina "livsverk". Filmerna dokumenterar, förutom arbetssättet, också dessa människors sätt att resonera.

Vi är faktiskt alla traditionsbärare. Alla äldre, som har kunskap från förr som kan (och bör) förmedlas till yngre generationer och alla som är barn och unga nu, som kommer att ha kunskap om nutiden att föra vidare till sina efterföljare. Vissa är kanske mer traditionsbärare än andra. Jag tänker då t ex på dem som brinner för att utföra något på ett gammaldags sätt, ofta för att skona miljön, men traditionsbärare är överhuvudtaget alla som för kunskap från förr vidare genom att berätta eller på annat sätt lära ut. Ofta förringar man sin egen kunskap. Var nu en traditionsbärare och berätta för barn, barnbarn och barnbarns barn om hur livet levdes före deras tid, så att de får ta del av denna kunskap! Så otroligt mycket har förändrats bara under vår livstid och våra barn och ungdomar kan ha nytta av att känna till att det går att leva och utföra arbeten på mer än ett sätt.

Efter en fantastiskt god lunchbuffé med lokal mat från Norr Qvarn var det dags för hantverksdemonstrationer av studenter och lärare från hantverksutbildningarna på Institutionen för kulturvård. (Smide, lien och slåtter, fönsterrenovering/målning m m. Ympning, som skulle ha demonstrerats på en av stationerna, utgick tyvärr).

Smidesstationen får representeras av följande bild av navare. Vi fick också se hur ett borr smiddes.

Gammaldags navare (handborr)
Foto: Ulla Olofsson

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om gårdagens upplevelser men jag skall begränsa mig så gott jag kan. Skaftet till en lie som demonstrerades, orv kallat, fängslade mig. Som ni kan se av bilden är orvet väldigt långt i förhållande till längden på den unga eleven från skolans landskapsvårdsprogram. Orvet var försett med hål placerade med jämna mellanrum längs insidan, så att själva handtagen (knaggarna) kunde flyttas för att anpassas till användarens längd. Jättefiffigt! Det har jag aldrig tidigare sett på någon lie. Förr hade förmodligen de flesta en egen lie med avpassade mått och kanske ville de inte heller låna ut lien på grund av rädsla för att bladet skulle kunna bli skadat av sten bl a. Det var min pappas argument för att inte låna ut sin lie, vilket jag vill påstå är orsaken till att jag inte kan hantera en sådan. Trots att pappa varit död i snart 20 år har jag respekt för hans åsikter och har ännu inte tagit ner lien från sin plats på ladugårdsväggen men efter den här demonstrationen skall jag försöka nästa sommar. Tips! Låt bladet följa marken så blir det inte så tungt att arbeta, försök inte att slå av så mycket som möjligt på en gång utan ta lite i taget, få in rytmen och håll bladet vasst. Sedan är det träning, träning och åter träning som gäller. Om man vill ha mångfald skall man slå ängsmark med lie.

Demonstration av liehantering
Foto: Ulla Olofsson

Demonstrationen av reparation av gamla fönster, målning m m var mycket intressant. Ett tips som vi fick med oss var att man skulle göra rent gamla fönsterbeslag genom att placera dem i brunsåpa, vilket gjorde att det var enkelt att skrapa rent dem efteråt . Denna produkt går visserligen att köpa i Sverige men då får man i regel beställa den. I Danmark är den däremot lätt att få tag på och dessutom billig. Ett knep när det gäller att ta bort kitt och kitta om fönster är att använda en gammal bordskniv, gärna en fiskkniv.

Här fick vi också se hur man tillverkade dåtidens tapet genom att måla på papp, dekorera med stänkmetoden, schablonmålning m m. Teknikerna används av många även idag. När vi passerade genom rum som eleverna använde för att tillämpa sina färdigheter i, såg vi bl a hur ett spänntak var monterat.

Efter demonstrationerna följde en paneldiskussion med representanter från Hantverkslaboratoriet, SV och Västergötlands Hembygdsförbund om vikten av högre utbildning, forskning och samhällsengagemang när det gäller kulturvård, bildande av nätverksprojekt (mellan SV och Hembygdsförbund t ex) och vidare gavs tips om lämplig litteratur och dito hemsidor.

Sista programpunkten för dagen var ett besök på Ullervads hembygdsförenings soldattorp,
Karleby, och ladugården på Lorenzberg, byggd i mitten av 1800-talet, som hade restaurerats på gammaldags sätt genom samarbete mellan byggherre och företrädare från Institutionen för kulturvård i Mariestad. Som syns på bilden har vissa av de tjocka timmerstockarna bytts ut.

Lorentzbergs ladugård under restaurering

Det var en givande och lärorik dag, absolut värd att åka 25 mil fram och tillbaka för. Med mig på resan hade jag IL från Eriksberg och en mycket miljöintresserad man från Gökhem.


lördag 1 oktober 2011

LEDIGHETSKALENDERN


I min bokhylla finns den här lilla boken, "Ledighetskalendern 2005". Den är skriven av två  f d reklammän, Kim von Platen, född 1941, med valspråket När man är ledig får man tid till arbete och Göran Tull, född 1942, som lever efter principen Ta det inte så allvarligt. Sorglöshet förlänger livet. I kalendern med sina 365 röda dagar har författarna släppt loss fantasin och gett en förklaring till varför varje dag har upphöjts till arbetsfri helgdag. Av författarnas födelseår att döma kan man gissa sig till att "Ledighetskalendern" tillkom i samband med att de gick i pension.

Oktober har länge kallats Flyttmånaden och Strindberg kallade denna månad för Slaktmånaden men i den här kalendern kallas oktober för Idémånaden. Den 1 oktober har fått heta "Nyktra dagen" för att hedra motbokens avskaffning år 1955 och för att uppmärksamma att husagan avskaffades denna dag 1958. Båda nyktra beslut. Den 1 oktober är också Kinas nationaldag.

Idémånaden börjar bra för min del, för just idag skall jag åka till Mariestad och vara med på en inspirationsdag med temat "Kunskap från förr - inte bara historia" och jag hoppas att jag kommer hem med flera nya idéer. Kanske kan några av dem dessutom förverkligas, för vi skall lära oss om kunskap från förr som kan användas i dagens verklighet.