Tjalle Tvärvigg
När jag var 19 år fick jag den stora äran att bli gudmor till Robin, som nu har vuxit upp till en kvinna med 50 år på nacken. För att vara riktigt fin till dopet riggade jag upp mig från topp till tå. Om vi börjar med tårna, var de inklämda i mörkblå, högklackade pumps. Dräkten bestod av en marinblå klänning vars överdel var av blå-vitmönstrat sidentyg samt jacka, också den marinblå. Så till kronan på verket - hatten. Marinblå, av råsiden! Lägg till denna utstyrsel också ett par vita, halvlånga handskar och föreställ er hur elegant jag var.
Dräkten har jag inte kvar. Inte hade det varit någon nytta med det heller, för jag har fördubblat mitt omfång sedan den tiden. (Lägg märke till att jag tar mitt ansvar när jag skriver att "jag har fördubblat mitt omfång" och inte försöker komma undan med en mer passiv formulering.) Men hatten har jag inte kunnat göra mig av med. Innan den förpassades till förvaring i en hattask har den prytt mitt huvud både i Santander och Paris.
Santander i Spanien besökte Stora O och jag 1964 och där gick vi på något så otäckt som tjurfäktning. Iklädd dophatten och sval sommarklänning frågade jag Stora O om han tyckte att jag var fin, varpå han svarade att "hatten ser ut som en Tjallehatt". Så kan det gå när man är ute med håven!
Fast, jag tycker fortfarande att min dophatt är fin, där den ligger i sin hattask. Undrar just om det finns hattaskar längre?
"Tjallehatten" inköpt på Bloomingdales i NY
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar