torsdag 30 juni 2011

NUTTU-PROJEKTET


Egentligen vill jag inte så här mitt i sommaren tänka på den kalla årstiden, då jag vet att stickbehovet brukar göra sig påmint, men jag skriver ändå redan nu om välgörenhets-projektet Nuttu, som går ut på att man stickar babytröjor till ett förlossningssjukhus i Etiopien som delas ut för att locka kvinnorna att föda sina barn där i stället för i hemmen.

Första gången jag hörde talas om projektet var när jag besökte en släkting som visade en hel bunt med små randiga tröjor som hon hade stickat av restgarn i olika färger. "Illbedåriska", som tant Palla brukade säga. Tröjorna lämnade släktingen sedan till kyrkan, som vidarebefordrade de stickade plaggen till sjukhuset i Etiopien.

I senaste numret av M-magasin finns en artikel om situationen i Etiopien, varav framgår att den vanligaste dödsorsaken bland barn under fem år i världens fattiga länder beror på graviditets- och förlossningskomplikationer. Även mammorna riskerar livet. Trots det är det svårt att locka dem till förlossningsklinikerna, bl a på grund av att många män inte tillåter sina fruar att föda på klinik, mer beroende på tradition än religion, som man skulle kunna tro. Andra hinder för kvinnorna är att de är rädda för gynekologstolen, som de finner högst "obekväm", långa avstånd till kliniken och brist på transportmöjligheter.

Enligt en statlig policy skall förlossningar ske på en klinik, som det blir fler och fler av hela tiden, och om fem år hoppas man att situationen skall ha förbättrats så att även de som bor på landsbygden skall ha nära till en klinik. Mödradödligheten har de senaste 20 åren minskat med 53% men fortfarande dör 41% av alla barn under sin första månad i livet.

En krona av priset för M-magasin går till Unicef och Etiopiens barn och sedan 2008 har bidraget uppgått till ca tre miljoner kronor. Många bäckar små....

Så, även om det är långt till höst och mörka kvällar, tänk på att dina garnrester kan komma till nytta. Stickbeskrivning till den lättstickade Nuttu-tröjan finner du här.

Härligt att ha ett gott syfte med stickandet men kontrollera först med ditt pastorat, så att insamling av tröjor till etiopiska spädbarn säkert pågår. 

onsdag 29 juni 2011

TWITTER FÖR DEN OINVIGDE



Att twittra är att via nätet skicka kortfattade meddelanden som alla kan läsa.

Mitt inlägg idag är visserligen kort men för den skull inget twitter.
Att det är så kort skyller jag på värmen och jag råder alla som kan att ta ett svalkande dopp.

tisdag 28 juni 2011

JHOSELIN 2

Jhoselin med brev från Sverige

Idag är jag splittrad när det gäller bloggandet. På förmiddagen hade jag total idétorka, vilket inte är likt mig. Kanske beror det på att det är så varmt idag? Men, helt plötsligt dök flera idéer upp och till sist bestämde jag mig för att än en gång skriva om Jhoselin, vårt fadderbarn i Bolivia sedan många år tillbaka.

Det är min tur att skriva till henne och det skall jag göra direkt efter att det här blogginlägget är klart. I senaste brevet skriver Jhoselin att hon beslutat sig för att studera industrisömnad, en kurs som Child Fund-projektet som hon ingår i erbjuder. Hon får då möjlighet att lära sig att designa kläder. Jhoselin berättar också att de haft en regnperiod i Cochabamba och att hon hade hört att det varit översvämningar i de tropiska områdena. Själv är hon glad att huset hon bor i ligger på en sluttning så att vattnet rinner undan när det regnar. I slutet av hennes brev har hon målat tre berg med snöklädda toppar. På sluttningen av det mellersta berget har hon ritat ett hus, som jag förmodar är huset hon bor i.

Att ha ett fadderbarn i ett annat land ger så mycket. Först tillfredsställelsen att någon får det lite bättre men också glädjen och förmånen att få lära känna ett barn i ett land så långt härifrån och ta del av kulturen där. Hade jag varit lite mer ambitiös hade jag lagt på ett kol och sett till att lära mig spanska också.

Nu slutar jag, för jag spritter av lust att skriva till Jhoselin och berätta om vad vi har för oss här i Sverige.


måndag 27 juni 2011

KUL I BACKEN

Bild från Slätta Damm


1956 startade Häcken BKs Supporterklubb tillsammans med nöjesprofilen Ragnar Wetter musik- och underhållningsföreställningar vid Slätta Damm på Hisingen i Göteborg för att finansiera byggandet av Häckens "nya" klubbhus, Häckensborg.

Arrangemanget, som kallades Kul i Backen, blev en jättesuccé. Varje torsdagskväll kl 19.30, från tidig vår till en bit in på hösten, uppträdde de då stora lokala och nationella artisterna på Kul i Backen och publiken strömmade till i stora skaror. Ibland kunde det bli uppemot 6 000 besökare och priset var 2 kronor för vuxna och 50 öre för barn.

Jag var 15 år när Kul i Backen startade. Om jag då betraktades som vuxen eller barn när det gäller inträdet kommer jag inte ihåg men roligt var det. Finklädda och fyllda av förväntningar promenerade vi (hela familjen) på den smala gångvägen som löpte längs berget från vårt hus till Slätta Damm. Väl inne på Kul i Backen stod eller satt man på berget eller i sluttningen framför scenen och såg och lyssnade till den tidens idoler. Vid det laget hade vi ungdomar placerat oss en bit ifrån föräldrar och mindre syskon och utgjorde en egen, "självständig", grupp.

Vilka var det då som uppträdde? De jag just nu kan dra mig till minnes var Snoddas, Zarah Leander, Alice Babs, Charlie Norman, Lasse Lönndahl, Anita Lindblom, Siw Malmkvist, Cacka Israelsson, Harry Brandelius, Putte Wickman och trumpetaren Ernie Englund. Kul i Backens eget husband bestod av 3-4 musiker men jag kan bara komma ihåg "Snöret" Molin, som spelade trummor. Jag minns att jag var alldeles förhäxad av honom, mer för hans sätt att föra huvudet fram och tillbaka i takt med musiken, än för själva trummandet. Gerhard "Snöret" Molin var mycket smal. Kanske hade han fått smeknamnet "Snöret" just därför.

Efter ett par år började avkastningen från föreställningarna att minska och Kul i Backen lades ner men då hade föreningen, tack vare allt ideellt arbete, fått ihop ett rejält tillskott till byggandet av klubbhuset.

Under de ca två år som arrangemanget pågick var vår familj, liksom alla andra i vår omgivning, flitiga besökare och hade förmånen att få se dåtidens kändisar uppträda. Det var faktiskt unikt att arrangörerna lyckades med konststycket att få artisterna att komma till den lilla, på den tiden obebyggda, tomten nedanför Slätta Damm.

söndag 26 juni 2011

MINNETS OUTGRUNDLIGA VÄGAR


Jag har nyss lyssnat på sommarprataren Torgny Lindgren och håller med honom när han undrar varför man ibland minns en speciell situation just vid ett speciellt tillfälle, men innan jag förirrar mig i mitt eget minnes mönster, vill jag bara tala om att jag helhjärtat njöt av att få följa Torgny Lindgren i hans återblickar.

Enligt Wikipedia blir minnena en del av vår person, de ger oss en plats i tidsdimensionen och med hjälp av minnet kan tänkandet ta itu med de problem som möter oss. Det finns både långtidsminne (explicita minnet som lagrar fakta och implicita minnet som lagrar "know-how") och korttidsminne (arbetsminne) som består av flera olika delar. Gemensamt för dessa korttidsdelar är att de bara lagrar information som individen behöver för tillfället.

Det verkar dock som att långtids- och korttidsminnet kommunicerar med varandra, för ganska ofta är det så att man t ex får syn på något eller känner en lukt av något som påminner om något som definitivt hör hemma i långtidsminnet. De minnen som då poppar upp kan gå långt tillbaka i tiden och man undrar var de kom ifrån. Ofta kan man härleda orsaken men inte alltid. När man står helt frågande kan man undra om det har blivit kortslutning i hjärnan eller om man på väg att bli dement.

Under en längre tid har jag varit inne i en period när jag dragit mig till minnes allt möjligt från flydda dagar. Detta har förmodligen med stigande ålder att göra och jag njöt verkligen, som sagt, av att lyssna till Torgny Lindgrens tillbakablickar, som han så välformulerat beskrev. Han talade t ex om hur mycket musiken hade betytt och betyder för människorna. Själv var han förtjust i dragspelsmusik, som, enligt honom hade blivit "nedskriven" av vissa musikkännare. (Jag minns att Sten Broman vid ett tillfälle bryskt uttalade sitt förakt för dragspelsmusik och att det blev ett himla väsen för det.) Torgny Lindgren påstod att de som ringaktar dragspelsmusiken, älskad av så många, ger uttryck för ett förakt för arbetarklassen. I anslutning till detta spelades "Drömmen om Elin". Jag föraktar verkligen inte några människor oavsett klasstillhörighet men jag kan inte påstå att jag direkt älskar dragspelsmusik, inte heller alla dessa gamla valser, som man hört till leda. En och annan gång kan jag tycka att dragspelsmusik är på sin plats, som vid t ex midsommar. Det räcker för min del. Torgny Lindgrens favorit var annars Brahms "Ein deutsches Requiem".

Tack A för tipset. Om minnet står mig bi, skall jag lyssna på reprisen av Sommar i P1 ikväll.

lördag 25 juni 2011

GAMMALDAGS SOCKERRINGAR


Idag är det Midsommardagen och medan Stora O och jag löste Melodikrysset i P4 bakade jag gammaldags sockerringar. Receptet fick jag av en av damerna i Hembygdsföreningen som var med och arrangerade midsommarfirandet vid Soldattorpet igår. Stora O:s mamma, Herta, bakade ofta sockerringar, som älskades av alla, stora som små. Tyvärr har jag inte hennes recept men jag tror att hon hade hjorthornssalt i kakorna.

Receptet som jag fick är gammalt och lyder så här:

100 g smör
100 g margarin
1 kaffekopp grädde (tunn)
1 kaffekopp mjölk
25 g jäst
1 msk strösocker
mjöl (Så mycket att degen släpper från bordet men se upp så att det
         inte blir för mycket mjöl.)

Pensla med ägg och strö över pärlsocker.
225 graders ugnsvärme. Tid: ca sex minuter.

Det framgick inte av receptet jag fick men jag smälte smör och margarin i en kastrull och tillsatte grädde och mjölk (ca 37 grader) och hällde över jästen som jag smulat i en bunke.

När sockerringarna är färdigbakade skall de stå och torka i ugnen (som skorpor).

Mina sockerringar har inte hunnit kallna ännu men jag tror nog att de blir bra. Åtminstone ser de ut som sockerringar, så det verkar lovande.

Vädret vid midsommarfirandet igår var opålitligt men vi klarade oss undan med bara några regnstänk i håret. Trots att allt fler hittar vägen till Eriksberg för att fira midsommar blir ringen med dansande mindre år från år. Numera är det nästan bara små barn och deras föräldrar som skuttar runt stången. De små flickorna var så söta med blomsterkransar i håret, En av dem hade en Sverigedräkt på sig. På radion ídag hörde jag att pinsamhets-
gränsen för att dansa "Små grodorna" går vid 14 år i Dalarna. I Eriksberg verkade åldersgränsen vara betydligt lägre.

Det är roligt att notera att Hembygdsföreningen har lyckats att vända trenden och numera lockar allt fler människor till Eriksberg på midsommar, framför allt barnfamiljer. Som vanligt spelades mest riktigt gamla låtar vid kaffeserveringen - givetvis på dragspel. Dragspelsmannen, som var en verklig virtuos, blev glad när han till slut blev ombedd att spela "When you are smiling", "On the sunny side of the street" m fl av låtarna från vår ungdom, som  bara har ca 50 år på nacken. Virtuosen svängde till det riktigt ordentligt. Stora O och han sken ikapp och Hembygdsföreningens ordförande, "Kapten" kallad, tyckte att det ryckte i dansbenen.

fredag 24 juni 2011

GLAD MIDSOMMAR




 Vi önskar er alla en riktigt skön midsommarhelg!



Här i Eriksberg blir det traditionellt midsommarfirande vid Soldattorpet dit vi skall gå. Vi har slutat att hoppa omkring till "Små grodorna" men tycker att det är roligt att titta på när de som är unga och står till världen dansar kring stången.

torsdag 23 juni 2011

CURLINGHACKSPETTAR?

Hackspettsförälder (överst)
Hackspettsunge (nederst)

Stora O och jag är helt fascinerade av våra hackspettars beteende. En hel familj (mamma, pappa och barn) kan vi beskåda många gånger om dagen, när de kommer till vårt fågelbord och äter. En av föräldrarna - de verkar turas om - hämtar ett frö i fågelhuset, klättrar sedan ner och fäster fröet i en spricka i stolpen och börjar hacka. Jag tror att de skalar fröet, som de sedan matar ungen med.

Ungen, som vi tycker är lat och borde äta själv, är vid det här laget större än både mamman och pappan. Curlingföräldrar finns visst bland fåglarna också. Fast, vid närmare eftertanke, håller kanske föräldrarna på att lära ungen hur det skall gå till när man äter, för, trots att den är så tjock att man är rädd att den skall spricka, är det ju endast en unge, född i år.

Vi har lärt oss att en vuxen hane har en röd fläck i nacken och en vuxen hona en gul fläck ovanför näbben. Ungarna har en röd fläck uppe på huvudet men vilket kön det är på den här ungen kan vi inte avgöra ännu.

Det är stor hackspett jag talar om. Den är vanlig i hela Sverige. I vår bok om fåglars beteende står att läsa att de stora hackspettarna är skygga men att de kan besöka fågelbord på vintern. Våra hackspettar har nog inte läst den boken, för de kommer till vårt fågelbord året runt. Annars är deras naturliga föda insekter och kottar, som de kilar fast i trädspringor, s k smedjor. Döda eller döende träd är också mums för en hackspett.


onsdag 22 juni 2011

GRATTIS PAULINA

J Paulina och B Paulina


Idag gratulerar vi alla Paulinor som har namnsdag, speciellt J Paulina och B Paulina som vi just har varit på tipspromenad med på Ålleberg.


SE UPP FÖR DRÖNARE!



Efter att på radion hört talas om drönare i form av obemannade, fjärrstyrda små stridsflygplan som bl a används i Afghanistan, började jag fundera på vad jag kände till om drönare.

Det jag kunde komma på var ett slags bi med det namnet och att  någon som är lat av sig kallas drönare. Att en drönare (bi), vars enda uppgift är att befrukta drottningen, av sina kompisar arbetsbina betraktas som lat, kan man ju förstå. Kanske är det upphovet till uttrycket drönare i bemärkelsen latmask?

Men, nytt för mig är också att det finns en drönarklubb, som kallas The Drones Club, vars medlemmar har inspirerats av ungkarlarna som P G Woodhouse beskriver i sina biografiska berättelser och som kännetecknas av excentrisk klädstil, speciell humor och "stiff upper lip".

Hur som helst, oavsett om det är fråga om bin, latmaskar, små fjärrstyrda stridsflygplan eller drönarklubbsmedlemmar - se upp, särskilt om de svärmar!


 

tisdag 21 juni 2011

VAD ÄR DETTA FÖR EN FJÄRIL?


Igår räddade Stora O den här fjärilen från att drunkna. Han placerade den i en glasburk så att den skulle torka upp innan fjärilen släpptes ut i det fria igen.

Vi har letat i vår fjärilsbok och kollat på nätet men vi kan ändå inte avgöra vad för slags fjäril det är och undrar nu om någon av er läsare vet vad den heter.

Fjärilen var ca 2,5 cm lång och, eftersom kroppen och huvudet var tjocka, tror vi oss förstå att det är en tjockhuvudsfjäril. Rätt eller fel?

Av A och M fick jag en vacker fjärilslavendel när de var här senast. Kanske har den lockat hit fjärilen som vi inte tidigare har sett här?










måndag 20 juni 2011

HAJEN

Sommaren 2001

J med kamrat svalkar sig i Sämsjön efter glödheta dagar på ridskola i Tokarp. Den här dagen "sjösattes" den stora, till utseendet skräckinjagande, uppblåsbara hajen, som flickorna hade jätteroligt med. Vattnet ser riktigt blått ut på bilden men i verkligheten var kulören mer insjölikt brunaktig. Vem är det som gömmer sig bakom och hänger sig fast i hajens stjärtfena om inte min syster V?

Sommaren 2001

Hajen blev en uppskattad leksak för alla barnbarnen den sommaren. H skolades in på land. Därefter fick han prova på att leka med hajen i Sämsjön, fast då i den av pontonbryggor inhägnade grunda avdelningen. Jag minns att de andra barnen gjorde stora ögon när de såg den läskiga hajen och H, snäll som han är, lät de barn som ville få en åktur.




söndag 19 juni 2011

KUNGAKRÖNING I ERIKSBERG

Erik den läspe och halte (Jan Lundblad)
Foto: Ulla Olofsson

Igår (18/6) kröntes äntligen Erik den läspe och halte (Erik Eriksson) i Eriksbergs gamla medeltidskyrka efter att han andra gången valts till kung. Erik den läspe och halte (1216 - 1250) kallade sig själv för Erik III, eftersom han var den tredje kungen som hette Erik. Han var också den sista kungen i den Erikska ätten. Redan som sexåring blev han första gången vald till kung och regerade då mellan 1222 - 1229. Kröningen ägde rum i Strängnäs 1224. Konungasysslan sköttes till en början av en förmyndarregering och därefter med hjälp av jarlar.

1229 övertogs vid en statskupp kungamakten av Knut Långe, också han av den Erikska ätten. Erik den läspe och halte gick då i landsflykt till sina släktingar vid danska hovet. När Knut Långe dog 1234 återvände Erik den läspe och halte till Sverige och valdes samma år åter till kung, vilket han förblev fram till sin död 1250.

Det är här gårdagens högtidliga "postuma kröningsceremoni" i Eriksbergs gamla kyrka kommer in i bilden. Erik den läspe och halte kröntes förmodligen inte efter det att han vid återkomsten från Danmark ännu en gång blev konung av Sverige. Eriksberg borde sannolikt ha varit platsen för den andra kröningen enligt Jan Lundblad, Västgötaturism, som stått för gårdagens arrangemang.

  Erik den läspe och haltes hustru, Katarina Sunesdotter
(Ann-Marie Lundblad) i Eriksbergs gamla kyrka
Foto: Ulla Olofsson

Kungakronan, som fick pryda Jan Lundblad i rollen som Erik den läspe och halte, var tillverkad av Pia och Jan-Erik Persson, Toppmurklans Hantverk, Herrljunga. Det var för övrigt Jan-Erik Persson som krönte "Erik den läspe och halte."

På kungakronan, som var tillverkad av silver och mässing, fanns symboler i form av lejon, tempelriddare, kors och torshammare. Stenarna som prydde kronan var amazonite (främjar insikt, kunskap, språkkänsla), agat (främjar hälsa, lugn och ro, god tur, avlägsnar feber och skyddar mot ormar och skorpioner) och oxöga (främjar fokusering, förankring i jorden, envishet och styrka).

Förutom Erik den läspe och halte (Jan Lundblad) och hans hustru Katarina Sunesdotter av den Sverkerska ätten (Ann-Marie Lundblad) var Pia och Jan-Erik Persson (som hade tillverkat kungakronan), deras 5-årige son, tidningsreporter, fotografer, släktingar och vänner med vid kröningen, som avslutades med mjöd och klämmor (eller wraps som de numera brukar kallas) på kyrkbacken.

Till sist kan jag inte låta bli att ta med en bild på två "kungar" som, efter kröningsceremonien, hänger sig åt godsakerna.

"Kung Erik" och "Kung Olof"
Foto: Ulla Olofsson

Ja, nu är man då en erfarenhet rikare. Det är minsann inte var dag man blir bjuden på kungakröning, så det är helt klart ett minne för livet.



fredag 17 juni 2011

DE VERKLIGA TRENDSÄTTARNA


När man nu för tiden hör ordet tant har det nästan alltid en negativ klang. Tantig är oftast någon som är töntig och inte som när jag var liten, då en tant var en rejäl och pålitlig person, oftast vänlig.

Men nu vänder vinden och det är inne att vara tantigt klädd och möblera som tanter har gjort. Vad vore vintage om inte tanterna hade vårdat och sparat sina kläder och möbler?

Tanterna är också fenor på långkok, som numera kallas slowfood. Surdegsbröd, korvstoppning, syltning, saftning, you name it, är lätt som en plätt för tanter. Nya trenden alltså, för snabbmat är endast för losers.

Men vilka är det då som får äran för denna nya livsstil? Jo, coola, medelålders innerstadskillar, vilket i allra högsta grad är orättvist, för de verkliga trendsättarna är vi tanter. Så låt oss sträcka på oss och njuta av att vår livsstil just nu är i ropet!

Inspiration till detta inlägg fick jag när jag läste en krönika i Icakuriren.

torsdag 16 juni 2011

HELDAG PÅ STA'N

Igår (15/6) var dagen min och bara min. Den började med att jag var på L:s salong i Göteborg och hyfsade till mig. Jag kom dit med en vildvuxen kalufs och gick därifrån med fin frisyr. Så härligt att få bli ompysslad, få en pratstund, dricka en kopp kaffe och läsa lite i skvallertidningarna och sedan kliva ut i solskenet som en ny människa.

När jag var klar var klockan 12 och då styrde jag kosan till Konstmuseet på Götaplatsen, där jag först åt lunch innan jag gav mig hän åt konsten.

Först gick jag in i Stenasalen, där konstnären Carolina Falkholt visade sina färg- och detaljrika verk, några riktigt stora på vägg och golv. Carolina Falkholt har sin bakgrund inom graffiti, performance och elektronika och involverar bild, musik och rumslighet i sina verk. Musiken förstod jag hörde till men när ljuset slocknade trodde jag att det var ett elektriskt fel, vilket jag senare läste skulle förstärka neonfärgerna. Riktigt bra att Konstmuseet bjuder in graffitikonstnärer. Jag har länge undrat när de skall bli betraktade som "rumsrena".

Bild: Carolina Falkholt - Påmålad arkitektritning
Foto: Dorota Lukianska

Några trappor upp fanns en utställning av engelsmannen Idris Khan kallad Kontrapunktisk rörelse. Det var komplicerat värre. Om jag förstått det hela rätt, utgick konstnären från ett tidigare framställt verk som kunde bestå av musik, konst, skulpturer etc. Han gjorde sedan ett nytt konstverk av det "gamla" genom att framför allt variera det. Vad som fångade min uppmärksamhet mest var en tavla kallad "The
Final Years", som bestod av olika Caravaggiomålningar som i transparenta skikt hade lagrats på varandra. I slutprodukten syntes tydligt en uppåtsträvande figur som skulle representera själva återuppståndelsen. Jag skulle kunna skriva mycket om Idris Khans verk men den som är intresserad av att läsa mer om honom kan göra det genom att klicka på konstnärens namn.

The Final Years

Jag gick också till Skulpturhallen och såg på nyförvärv och donationer och där fastnade jag mest för "Seconds in Ectasy", en skulptur av en lättklädd kvinna med platåskor med jättehöga klackar, som hängde upp och ner i en roterande stolpe. Den vitmålade statyn var gjord av frigolit som var överdragen av gips och belystes av rosa ljus. Den unga konstnären heter Cajsa von Zeipel och är född 1983. Egentligen tyckte jag inte särskilt mycket om statyn men så fångades jag av ögonen. Själva irisen och pupillen var uteslutna och där de skulle ha suttit var ett runt hål, som en liten ihålig cylinder. När statyn rörde sig runt stolpen blev det liv i ögonen, som faktiskt såg ut att röra sig. Mycket fängslande. Jag fick lägga band på mig för att inte rusa sta och påpeka detta för övriga besökare!

På min väg nedför Avenyn slank jag in i PACS-affären, där det säljs kläder, smycken, gardiner m m till förmån för behövande i bl a Pakistan. PACS är en förkortning för Pan Acia Cooperation Society. Det som säljs har tillverkats av kvinnor i dessa länder.

Efter ett besök på Kungstorget, där jag köpte blommor, satte jag kurs på Källarkrogen vid Kopparmärra, där jag skulle träffa mina vänner i aktieklubben Skepp Ohoj, vars avslutning vi skulle fira. Egentligen kändes det mer som gravöl än firande. Efter att vi beslutat att vi även i fortsättningen skulle träffas kändes det genast bättre. Blommorna förärades M och T, som i 11 år har varit snälla och skött ruljansen av Skepp Ohoj, vår blygsamma men faktiskt mycket framgångsrika aktieklubb. Trevligt sällskap, god mat, gott att dricka och fint väder, Vad kan man mer önska sig?

Stora O mötte vid stationen i Herrljunga. Home again, home again, jiggety-jog!


SKOLAVSLUTNING


Idag hissar vi flaggan och önskar alla som har skolavslutning en riktigt skön och avkopplande sommar.

Hurra för sommarlov!

måndag 13 juni 2011

SEGLATS PÅ VÄNERN

På pingstaftonen var vi ute på en härlig dagstur på Vänern med slupen OSCAR II. H, stora O:s bror, var mycket engagerad när fartyget byggdes och är det även efter det att OSCAR II blev driftklar 2004. Föreningen Slupen Sjötorp anordnar turer för turister och medlemmar, bedriver charterverksamhet m m. Läs mer om verksamheten på deras hemsida.

Slussen i Sjötorp - Göta Kanals utlopp i Vänern

Kl 09.00 påbörjades resan, som utgick från fartygets hemmahamn, Sjötorp. Därifrån slussades vi ut i Vänern via Göta Kanals sista eller första sluss, beroende på vilket håll man kommer ifrån. Färden gick norrut och vi hade inte hunnit långt förrän det vankades kaffe med fralla och nybakade bullar. Det var nästan som på skolresor förr i tiden, då man började mumsa på matsäcken så snart resan påbörjades. Jättegott smakade det, för vi åkte hemifrån redan klockan sju på morgonen.




Resan gick, som sagt, norrut över Sjötorpssjön. Därefter mellan Torsö och Kalvöarna och in i Brommösundet. På Brommö, en ö mitt emot Torsö, lade vi till och, efter att ha sträckt på benen och besökt museet i hamnen med massor av fotografier som dokumenterade Brommös historia, åt vi en välsmakande lunch ombord.

På Brommö hade tidigare funnits ett glasbruk och på museet visades en takpanna av glas. Av texten framgick att man där förr i tiden bytte ut taktegellpannorna mot takpannor av glas på sommaren för att det skulle bli ljusare på övervåningen. Något sådant hade jag aldrig tidigare hört talas om. Vilket jobb! Undrar just om de hade något tak under tegelpannorna som också behövde tas bort innan de kunde byta till glaspannor?

Brommö

Vädret var gynnsamt för aktiviteter till sjöss, lagom vind och ibland soligt, ibland molnigt. Jag tyckte att det var härligt med en hel dags avkoppling. Som passagerare kan man inte göra mycket annat än att koppla av, fundera, äta och sola. Prata också, förstås.


 
Något som jag grunnade på var om det var någon skillnad på hav och ocean. Vänern, som ju är jättestor och där man kan se himmel och vatten mötas, har jag alltid betraktat som en sjö men på Brommö fick vi på en affisch se att Vänern kallades för "hav i inlandet". Tills jag hinner utreda hur det ligger till med detta, nöjde jag mig med att konstatera att

"Havet är djupt, havet är djupt.
Nere på botten här är det toppen.
Titta och njut.
Uppe på land finns bara spring,
möda och slit för ingenting
men under ytan,
där kan man flyta.
Havet är djupt"

Nu när jag har börjat blogga märker jag att jag är mer uppmärksam, mer närvarande faktiskt. Under resan med OSCAR II studerade jag ingående de olika detaljerna på fartyget, många förnämliga hantverk. T ex var alla tåtar och tampar prydligt namngivna på små mässingsskyltar. Man förstår att det är viktigt att alla redskap är i ordning och finns på sin plats när segel skall hissas och revas.


Efter stoppet på Brommö fortsatte färden runt Torsö och när vi befann oss i jämnhöjd med Mariestad stängdes motorn av och segel hissades. Det var visserligen bara focken som hissades men känslan av att segla infann sig helt klart, när vi tyst slörade in mot Torsöbron.


Strax innan vi gick under Torsöbron startades motorn igen och vi fortsatte norrut mot Sjötorp, där vi återigen slussades, fast den här gången från Vänern och in i Göta Kanal.

Slussen Sjötorp

När klockan var ungefär halv sju på kvällen var vi tillbaka i Sjötorp efter en härlig seglats på Vänern.

Mina medseglare var bl a:

 H, I och Stora O

Kvällen tillbringades hos H och I i Ershult, där vi också övernattade. Stort tack för en trevlig pingsthelg. Det var härligt att vara på sjön hela dagen och riktigt skönt att få vila ut hos er efteråt.



söndag 12 juni 2011

PINGSTLÄGER

Pingstläger på Tjörn 1973

I augusti 1973 hade vi, vänner från ungdomens dagar, vårt första "pingstläger" hos oss på Tjörn. Vi var sex familjer som samlades för att återknyta kontakten, som till stor del hade haft uppehåll under tiden barnen var riktigt små. Till att början med var vi totalt 24 personer men skaran utökades efter ett par år till 26.

De första tre åren träffades vi på Tjörn, då vi tältade. För att få lite variation förlades därefter lägervistelsen till flera andra platser, bl a Dalsland. Där gästade vi B och Ö i Gustafsfors. (Det var f ö de som tog initiativ till att vi återknöt kontakten.) Vi var också vid Laxsjön några år, där vi frångick tältandet och lyxade till det genom att bo i hyrda stugor.

Pingstläger var det givna namnet på dessa sammankomster, eftersom det var just på pingst som vi träffades.

Pingstläger med fiske på Hökensås 1980

Andra orter där vi haft pingstläger är Slekåsen och vid Simsjön.

Idén att dra ihop vuxna och barn på det här primitiva sättet var verkligen en fullträff och vi numera åldrande föräldrar och vuxna barn talar fortfarande om hur trevligt vi hade. Vi roade oss kungligt med lekar, tävlingar, spel, fiske, bad m m.

När det gällde mat var menyn densamma varje år. På pingstaftonen bjöds på hamburgare, på pingstdagen kyckling och på annandag pingst sill. (Barnen fick säkert något annat då.) Varje familj hade med sig sin egen mat och, eftersom det var stående meny som gällde, blev det inget tjafs om maten - utom när någon hade dristat sig till att laga till kycklingen hemma. Denne fuskare fick minsann sina fiskar varma, för så fick det inte gå till! Grillning på plats var det som gällde.

Pingstläger i Dalsland 1982

När barnen blev äldre och hade andra planer för pingsten, fortsatte vi vuxna att träffas, då under mer komfortabla former när det gäller boendet men dessa äventyr får bilda underlag till ett annat blogginlägg.




fredag 10 juni 2011

SMÅTOKIG KAKTUS?


Jag har skrivit om blommande kaktus tidigare och nu är det dags igen. Den här gången är det en röd kaktus som jag tror brukar blomma i november eller vid jultid. Nu i juni överraskar den oss med massor av röda knoppar. Kaktusen har fått stå utan någon som helst tillsyn under tiden Stora O och jag har reparerat ett rum. Kanske gör den ett sista försök, för jag har hört att växter som missköts gör ett tappert försök att blomma innan de dör.

Novemberkaktus, påskkaktus, julkaktus eller en småtokig junikaktus?
Inte vet jag, men vacker är den och jag hoppas att det inte är sista gången den blommar.

torsdag 9 juni 2011

SLINKEDAG


Idag har varit en riktigt skön "slinkedag", som en god vän kallade en dag då inget speciellt blev gjort, en dag som bara slank förbi. Denna "slinkedag" började med åskväder i morse. När åskmullret hade ebbat ut började det att regna och regnat har det sedan gjort hela dagen, ett stilla och välbehövligt regn.

Med belåtenhet konstaterade jag att klippa gräs, som jag hade planerat att göra, inte var att tänka på just idag. Istället fördrevs tiden med läsning, som endast avbröts när det var dags för fika- eller matpauser. En liten middagslur blev det också tid till. Underbart att ligga och läsa tills ögonen faller ihop, mitt på dagen, när det regnar ute. 

Just nu läser jag J.D. Salingers kultroman "The Catcher in the Rye", som gavs ut första gången 1951. Jag måste ha läst boken tidigare, för jag känner väl igen handlingen. Det är den andra boken på kort tid som jag läser som är skriven på speciell amerikanska. Tonårsslang i "The Catcher in the Rye" och i "The Help" av Kathryn Stockett färgade hembiträdens sätt att uttrycka sig i 60-talets amerikanska söder. Det tog förvånansvärt kort tid att komma in i dessa vitt skilda uttryckssätt. Kan det möjligen tyda på en viss anpassningsbarhet?

En "slinkedag" som denna är faktiskt väl värd att bli ihågkommen trots att den bara slunkit förbi - men för att ge dagen lite påtaglig substans vill jag berätta något som stod i GP idag, nämligen att vrångöborna har planer på att marknadsföra sin ö som kaparö. Redan nu möts man av en piratflagga vid kiosken när man stiger iland i hamnen. Piratflaggan är en påminnelse om Johanna Hård, som bodde på Vrångö och som påstås ha varit med i planeringen av kapningen av den danska jakten "Frau Mette" 1823. Johanna Hård kunde emellertid inte knytas till brottet utan friades medan tre av kaparna avrättades och den fjärde fick livstid på fästning. Om vrångöborna skulle bestämma sig för att slå mynt av denna kaparhistoria, har jag en f d kollega som bor på Vrångö, som jag tror skulle bli en fantastisk Johanna Hård och, som i denna roll, skulle kunna dryga ut sin pension en aning.

UTFLYKT TILL ÅLLEBERG

Bild: Vault Handler

Detta är utflykternas vecka. Idag (onsdagen den 8 juni) har vi gått en poängpromenad på Ålleberg, varifrån utsikten över Falbygden är hänförande. Därefter var vi hembjudna till goda vänner i Falköping.

Ålleberg är ett platåberg ett par kilometer sydost om Falköping. Berget är 330 m högt och själva platåytan endast 100 hektar. Delar av Ålleberg ingår i ett naturreservat, där det också finns ett segelflygmuseum.

Enligt sägnen sover Ållebergs ryttare (tolv spöken från slaget vid Åsle 1389) i en stor sal inne i Ålleberg i väntan på ofärdstider, då de skall rycka ut och rädda Sverige. Källa/referens: Åke Abrahamsson: "Smultronställen på Falbygden".

Den treringade Ållebergskragen är ett av de finaste guldfynden i Sverige och den kan ni läsa mer om genom att klicka på bilden.

Trevlig poängpromenad och trevlig fest efteråt. Tusen tack D och R.

tisdag 7 juni 2011

TREVLIG UTFLYKT


Hej knekt - 1980-05-25

Idag har vi tagit ledigt efter att ha totalrenoverat ett rum i den gamla delen av huset. Som brukligt är blev arbetet mer omfattande än som var tänkt från början, då endast golvet skulle isoleras och läggas om. När det nya trägolvet var på plats blev det uppenbart att tak, väggar, dörrar och fönster borde få en uppfräschning också. Mycket jobb men nu är det klart.

Efter att ha handlat i Falköping och köpt ett körsbärsträd i Vartofta styrde vi kosan mot Tidaholmstrakten och besökte B och R på deras torp. Där tillbringade vi ett par härliga timmar i deras trädgård. Varmt som attan var det och åskan mullrade lite i bakgrunden. När vi hade inspekterat köksträdgården fikade vi utomhus. B bjöd bl a på en jättegod rabarberkaka som hon hade bakat.

Det var roligt att se R frisk och kry igen, lite magrare men han äter snart upp sig, för matlusten hade kommit tillbaka.

Tack för en härlig stund i ert lilla paradis.

måndag 6 juni 2011

NATIONALDAGEN


Idag firar vi Nationaldagen genom att hissa flaggan och hymnen Sveriges flagga (tidigare Sveriges fana) dyker genast upp i huvudet på mig. Fast texten "Flagga stolt mot dunkla skyar" passar dåligt in i det vackra sommarvädret. Bättre är idag "Flagga stolt mot lätta skyar".

Nationaldagen hette tidigare Svenska flaggans dag och firades första gången på Stockholm stadion 1916. Då framfördes Sveriges fana av den s k 6:e juni-kören, vars kärna bestod av Orphei Drängar. Textförfattare var K G Ossiannilsson och kompositör Hugo Alfvén.

söndag 5 juni 2011

UNGDOMLIGT BESÖK


Den här helgen har vi haft besök av E och P, som kommit ända från Malmö. Vi har haft riktigt trevligt dessa varma och vackra sommardagar och njutit av deras ungdomliga sällskap.

Förutom att prata, äta, promenera, spela spel, besöka kyrkor och släktställen introducerade E och P veteölet för oss, som vi har smakat på och försökt att analysera efter bästa förmåga. En av sorterna var det belgiska Hoegarden, som finns med i boken med de 101 ölsorterna som man bör ha smakat innan man dör och vårt gemensamma omdöme om detta öl blev: Starkt framträdande citrussmak med svag smak av jäst. Ölet var svalkande, något tunt samtidigt som det hade en rund smak. (Hur det nu kan vara så?)
Det var första gången Stora O och jag smakade veteöl och vi tyckte att det var gott. I ölboken står att om man vill behålla den syrliga smaken även i eftersmaken, skall man dricka upp ölet snabbt!

Det finns tyskt, belgiskt, amerikanskt och franskt veteöl, ofta ofiltrerat, vilket ger en opalliknande grumlighet och jästfällning i flaskan.

Till sist hoppas vi att resan hem idag gick bra. Vår hackspett tyckte också att det var roligt att ha er här och hälsar så gott.

lördag 4 juni 2011

MIN LILLEBROR



Idag gratulerar vi lillebror H på födelsedagen. Med många år på nacken får han fortfarande finna sig i att, i all välmening, bli behandlad som lillebror av sina två äldre systrar.

På den här bilden ser vi beskedliga ut men vi var allt lite busiga emellanåt. Mamma, som var en duktig sömmerska, hade sytt våra kläder.

STOR GRATTISKRAM PÅ FÖDELSEDAGEN!

fredag 3 juni 2011

LILJEKONVALJER



Jag undrar just hur det här skall gå. Liljekonvaljer kliver över stenmuren från den numera avverkade skogen på andra sidan och jag hoppas verkligen att de kommer att trivas hos oss och finna lite skugga, så att de kan breda ut sig.

I en artikel i The Telegraph, som handlar om hur man odlar konvaljer, står att läsa att om de får växa fritt så kommer de att blomma ymnigt. Om de däremot inte blommar kan det bero på att de står för tätt eller att man har gödslat för mycket. En dos pottaska kan eventuellt påverka blomningen positivt. Exempel på blommor som trivs ihop med liljekonvaljer nämns också men konvaljerna kommer allra bäst till sin rätt tillsammans med kontrasterande grönska som ormbunkar och akvilejablad.

Dessa råd avser dock odlade liljekonvaljer. De vilda, som marscherar in över stenmuren, kommer helt klart inte att drabbas av övergödning. Däremot kommer jag att varje försommar kika efter dem för att se om de trivs och har förökat sig. Än så länge är de inte så många att jag har råd att plocka en bukett men på sikt....! Liljekonvaljen är en underbart vacker liten blomma med ljuvlig doft, men ack så giftig.

I engelska språket har liljekonvaljen, precis som kärt barn, många namn. Utöver Lily of the valley, som är det vanligaste, May lily, May bells, Our Lady's tears, Ladder-to-heaven med flera.

Alltid när jag ser en liljekonvalj tänker jag på vår vän Å, som tillsammans med Peoria Jazzband sjöng "Lily of the valley" i Betlehemskyrkan i Göteborg för många år sedan. Framförandet som helhet och Å:s djupa basröst har jag gömt i mitt förråd av minnesvärda upplevelser.