tisdag 31 maj 2011

APELSINLIKÖR - HASSES RECEPT


På begäran och efter provsmakning kommer här ett recept på hur man på ett mycket enkelt sätt tillverkar apelsinlikör som smakar som Cointreau.

Först häller man en flaska okryddat brännvin eller vodka (75 cl) i en glasburk. Därefter trär man en ylletråd genom en skrubbad, saftig apelsin och knyter en knut på apelsinens undersida. Fäst sedan garnet i en pinne som läggs tvärs över glasburkens öppning. Apelsinen skall hänga ca 5 mm ovanför spriten. Låt stå i 2,5 veckor. Tag därefter bort apelsinen och tillsätt socker, ca 2 - 3 dl. (Prova dig fram.) När sockret har lösts upp är det klart för provsmakning.


PS. Vi täckte glasburkens öppning med aluminiumfolie.

måndag 30 maj 2011

TVILLINGSJÄLAR

                                                         Bild Natur och Kultur

Lars Lerin och Kerstin Högstrand, båda konstnärer med rötter i Värmland, har kommit ut med en ny bok, Straffrundor och ärevarv. Boken återger brevväxlingen mellan de båda vännerna Lars Lerin, den kände akvarellmålaren som reser mycket och har utställningar i hela världen, och Kerstin Högstrand, konstnären som mest håller till i sin stuga i Värmland och tecknar flickor, fåglar, katter och ensamhet.

Deras första bok, Tröstpriser och sidovinster, köpte vi när Stora O och jag 2006 besökte Lars Lerins utställning på Laxholmen i Munkfors. Utställningslokalen är ett f d tråddrageri, där Lerins konstverk från olika epoker visas. Ett besök där rekommenderas varmt. Läs mer här.

Lars Lerin och Kerstin Högstrand är mycket nära vänner och har en tät kontakt också när de befinner sig på olika platser, då genom intensiv brevväxling. Man förstår att de är samma andas barn och att de är beroende av varandras stöttning. Båda har perioder när de pinas av ångest och när en av dem ser mörkt på livet tröstar och uppmuntrar den andre och tvärtom. Men det är inte bara i svåra stunder som de har stort utbyte av varandra - de delar också glädje och det vardagsnära. Deras vänskap är naken och därför extra värdefull - de behöver inte förställa sig, utan kan visa sig precis som de är.

Jag kan bara uttala mig om Tröstpriser och sidovinster, som innehåller oerhört många brev, kort och meddelanden LL och KH emellan och som de rikt illustrerat med målningar och teckningar. Till att börja med trodde jag kanske inte att det skulle vara så intressant att läsa vad de skrivit till varandra men det var det. Deras tankar är underfundigt, humoristiskt, djupsinnigt och sorgligt formulerade och är både jordnära och utsvävande. De innehåller känslolivets hela spektrum.

I en artikel i GP den 26 maj (Läs mer här) ställer sig artikelförfattaren frågande till vad de  båda konstnärerna har för avsikt med den nya boken. Om den är lik Tröstpriser och sidovinster tycker jag att det är fullt tillräckligt att de med dessa rikt illustrerade försändelser vill visa hur mycket brevkontakten har betytt för dem när de varit åtskilda och hur mycket deras vänskap betyder.

När vi hade  besökt Lerinutställningen gick vi vidare till ett galleri i närheten, där några kvinnliga konstnärer ställde ut, bl a Lars Lerins mamma, Gerd Lerin. Stora O köpte en liten oljemålning av henne, som jag fick i födelsedagspresent och som jag blev jätteglad för. En tavla av Lars Lerin hade prismässigt inte varit att tänka på.

söndag 29 maj 2011

MORS DAG


Mor, lilla mor, vem är väl som du?
Ingen i hela världen.


Idag, sista söndagen i maj, firar vi mors dag här i Sverige. Mors dag uppmärksammas i de flesta västerländska länder men på olika datum. I övriga världen är mors dag en relativt nymodig företeelse och inspirationen har hämtats från länder i väst.

Högtidsdagen startades i Philadelphia 1908 av amerikanskan Ann Jarvis för att hon ville hedra moderns minne på ettårsdagen av mammans bortgång. Dagen spreds sedan i resten av USA och även till Storbritannien och Skandinavien. I Sverige firades mors dag första gången 1919 men det var först flera decennier senare som dagen uppmärk-sammades i större grad.

Många anser att mors dag, liksom fars dag, endast tillkommit av kommersiella skäl men vi får väl tro att de som firar sina mödrar gör det för att de uppskattar dem. Man kan ju faktiskt fira utan presenter - det är tanken som räknas.

Mina tankar går idag givetvis till min egen mamma, Jenny, som jag saknar sedan 1987. Så här pillemarisk såg hon ut när hon var ungefär 50 år.


lördag 28 maj 2011

VAD ÄR DETTA FÖR EN VÄXT?



Nu blommar den igen, växten som jag undrar vad den heter. Den ser ut som en större smultronblomma eller eventuellt en jordgubbsblomma men det märkliga är att det inte blir några bär. Jag har följt denna växt flera år nu och det har aldrig blivit bär efter blomningen.

Är det någon som vet något om den här växten kan ni väl höra av er.
Tack på förhand.

fredag 27 maj 2011

GÖTEBORGS PRAKTISKA REALSKOLA (PRAM)


Mellan 1954 och 1958 studerade jag på Göteborgs Praktiska Realskolas handelslinje. Studerade är kanske att ta i, för på den tiden tog jag allting med en klackspark, omoget men härligt just då. Skolan, som numera kallas Katrinelundsgymnasiet, hade tre olika linjer: handels-, hushålls- och tekniska linjerna. De praktiska ämnena på handelslinjen var stenografi, handelskorrespondens (på tre språk), maskinskrivning och bokföring.

Jag skall här försöka att sätta några av mina minnen från den här skoltiden på pränt. Skolbyggnaden var stor och modern. Det enda jag kan dra mig till minnes som fattades var en gymnastiksal.  Gymnastiklektionerna tilldrog sig antingen på Hedens brandstation, Valhallabadet eller i Mässhallen. Vår gymnastiklärare var en kvinna i 50-årsåldern, snäll men ganska militärisk till sin läggning. På brandstationen drillades vi med språng-
marscher, plint-/bockhoppning och, som omväxling Skeppsbrott, då man fick ta sig fram på bänkar och andra redskap utan att sätta fötterna i golvet. Gympalektionerna tidigt på morgonen på Valhallabadet var ljuvliga, för då var det inte så många andra besökare där. Ljuset var tänt i själva bassängen och jag minns att jag låtsades att jag var Ester Willams när jag simmade. Det var också speciellt att få ha gymnastik i Mässhallen med tanke på alla spännande handbollsmatcher som spelades där.

Vi hade många mycket duktiga och engagerade lärare. Som klasslärare och lärare i svenska, engelska och tyska hade vi Anna Nyberg. Hon var allvarlig och mycket seriös i sin undervisning och eleverna i vår klass tyckte allmänt att hon var ganska tråkig. Som vuxen förstår jag att hon var mycket generös och omtänksam. T ex gav hon extralektioner i sitt hem i Gårda åt oss som inte var så duktiga i tysk grammatik. Det gjorde hon, trots att hon led av bacillskräck och ideligen torkade av stolar och bord med pappersnäsdukar. Skorna fick vi ta av oss och ställa i trappuppgången men bättre på artiklar och att böja tyska verb blev vi. Hon bjöd oss också med på Liseberg vid ett tillfälle tillsammans med några tyska flickor som besökte henne.

I historia hade vi en underbar lärare, Fru Sporsén. Hon var helt fantastisk att lyssna på och historielektionerna blev sagolika, som ett riktigt äventyr. Inför prov fick vi ett hundratal frågor, som vi tillsammans gick igenom svaren på och själva provet bestod av ett antal av dessa frågor. Hon tyckte att det viktigaste var att vi lärde oss och var inte så hemlighetsfull inför prov som många andra lärare var. 1956, den dag då ryssarna tågade in i Ungern, glömmer jag aldrig. Fru Sporsén kom in i klassrummet och talade om denna hemska tilldragelse så engagerat att det slutade med att alla i klassen grät. Fru Sporsén är den lärare som jag respekterade allra högst när jag gick på realskolan, kanske för att hon, i sin tur, alltid behandlade oss elever med respekt.

Vår geografilärare var en färgstark kvinna som vi kallade för "Expressen" och det öknamnet hade hon fått för att hon alltid verkade ha så bråttom. Det gällde att kunna läxorna som ett rinnande vatten och inte tveka när man fick frågor på hennes lektioner. Jag minns att jag inte hade läst på ordentligt vid ett tillfälle och av rädsla för att bli avslöjad bestämde jag mig för att ha en fusklapp till hands. Just den dagen fick jag förstås en fråga som jag inte kunde svaret på och kastade då en blick på fusk-
lappen. "Vad gör Stenson?" röt Expressen, varpå jag ställde mig upp och skrek tillbaka - "Jag fuskar!" I stället för att bli åthutad, som jag förväntade mig, sa´ hon: "Det tycker jag inte om men jag gillar dig för att du berättade det". Det lönar sig minsann att vara ärlig.

Vi hade många lärare i olika ämnen men Ruben Eldh blir den sista jag berättar om här. Honom hade vi i teckning, som var ett ämne som tilltalade mig, som jag hade viss fallenhet för och som inte innebar någon större ansträngning från min sida. Nästan varje gång vi hade teckningslektion, som ett år var schemalagd till första lektionen på dagen, kom jag för sent. Jag kommer väl ihåg hur jag sprang uppför Skånegatan från Stampens spårvagnshållplats och tyst försökte slinka in i klassrummet. Magister Eldh såg mig säkert varje gång men han var snäll och tittade åt ett annat håll. Det var inte bara teckning han undervisade i utan också välskrivning. Då, under andra hälften av 1950-talet, innebar välskrivning att man skulle följa linjerna i skrivboken, linjer som markerade höjden på små och stora bokstäver liksom snedställda linjer för att man skulle få rätt lutning på bokstäverna. Jag skrev egentligen inte alls så men bestämde mig för att rätta mig efter linjerna och göra som vi var tillsagda. Det lönade sig, för jag fick stort A i betyg i välskrivning vilket jag var både glad och stolt över. Efter det har jag återgått till min egen, vinda och skeva men mer, om jag får säga det själv, personliga handstil.

Till slut konstaterar jag att PRAM var en mycket bra skola. Lärarna var i regel både ambitiösa och krävande. Deras engagemang och yrkeskunskap förstod jag inte att uppskatta medan jag gick på skolan men det har jag insett senare.

Det har visat sig att många av mina vänner också har gått på Göteborgs Praktiska Realskola men att vi inte kände varandra under själva skoltiden.

Anna Nyberg



torsdag 26 maj 2011

LANDSKAPSLAVAR - SMÅLAND

Bild: Svante Hultengren (beskuren)


Nu återkommer jag till min fina bok "Svenska landskapslavar", som jag skrivit om tidigare. Den här gången är det Smålands landskapslav, Almlaven (Gyaleeta ulmi), som är på tapeten. Enligt mitt tycke är den underbart vacker med sina karaktäristiska runda, röda/orangebruna, skålformiga fruktkroppar med tjocka ljusgrå/vita fårade kanter.

Namnet till trots växer Almlaven ofta på gamla askar men den vanligaste miljön är äldre lövängar och gamla ek- och bokskogar. Almlaven växer även på lönn, ek, bok och, som tur är, på alm.

Almlaven förekommer huvudsakligen i södra och mellersta Sverige. Fram till 1800-talet var det förmodligen i Småland relativt vanligt med hamlade träd, som almlaven trivs på och, eftersom det än idag finns kvar hamlade träd i Småland, är almlaven ganska vanlig där. 


onsdag 25 maj 2011

ÖLPROVNING


Efter att ha arbetat intensivt med målning igår ansåg vi att vi var värda en öl på kvällen. Dags igen för ölprovning alltså.

Denna gång testades starkölet "Samuel Adams Boston Ale" från The Boston Beer Company. I den förnämliga boken "101 öl du måste dricka innan du dör", som Stora O fått av J, står att läsa om ölets doft, omedelbara smak och eftersmak.

Doften är mjuk och rik, aromen rund, karamellsöt, maltdoftande och insvept i en svag humleton.

Smaken inleds av både humle och rund, maltig och bärnstensrostad sötma, som sakta övergår till att domineras av humle och fruktigare beska toner.

Eftersmaken är till en början riktigt maltigt sirapssöt en kort stund och övergär därefter till att bli beskare och beskare.

Sammanfattningen lyder: Brittiskt inspirerad men med amerkansk själ.

Denna betygsättning har jag hämtat ur boken. Våra egna omdömen är mycket mer kortfattade. Stora O tyckte att det var det bästa vi provat hittills och själv konstaterade jag att jag faktiskt börjat tycka riktigt bra om öl. Gott med andra ord.

Vi har insett att om vi skall hinna med ytterligare 98 ölprovningar innan vi dör måste vi öka takten! 

tisdag 24 maj 2011

BON VOYAGE


B och R önskas en trevlig resa till den vackra staden Prag. Koppla nu av och ha det riktigt skönt. Välbehövligt och välförtjänt.

Hälsa B med familj så gott. 

HAPPY BIRTHDAY



Med den här lilla körsbärskvisten önskar jag G, min kära kamrat sedan barndomen, en riktigt trevlig födelsedag.

70 år på detta klot, det är faktiskt svårt att tro´t!

Ser fram mot att snart få träffa dig.


måndag 23 maj 2011

SÄLEN


Så här glada och skitiga såg flickorna i Torslanda Handbollsklubbs lag F99 ut när de vann Aranäs Open-cupen igår. Smutsiga var de för att de hade gjort "sälen", som Anja, fast i lera istället för i snö.



söndag 22 maj 2011

VÅRA DUKTIGA IDROTTSFLICKOR


Vi gratulerar J, som sprang Göteborgsvarvet igår på den imponerande tiden 2:22:37 och E vars lag (Torslanda HK) idag vann Aranäs Open genom att i finalen besegra Kärra HF med 12-5.

Bra jobbat!

KARP


Idag kom snälla släktingar hit med tio karpfiskar som utplanterades i vår damm, där vi nu har guldfiskar, gräskarpar och regnbågsforeller. Dessutom finns där också en herrans massa grodyngel, som jag är rädd kommer att invadera trädgården när de har utvecklats. Fiskar äter tydligen inte grodyngel.

De karpfiskar vi fick idag skall kunna föröka sig, så vi kanske får meta av hjärtans lust framöver för att inte dammen skall bli överfull.

Det har alltså varit en riktig karp diem på torpet.

lördag 21 maj 2011

SLUT PÅ SKOMAKARENS SEMESTER


Tur att man inte är skomakare utan kan fortsätta att semestra ett tag till!

Visserligen har häggen blommat över för den här gången men nu kan vi istället glädja oss åt att syrenerna prunkar. Jag har just lärt mig att de skall gödslas, så det skall jag göra vid tillfälle. Kanske blommar de ännu ymnigare nästa gång om de får lite näring?

I en kalender som heter "Glädjen" som jag fick av A på min födelsedag 1997 hittade jag följande tänkvärda lilla visa av Alf Henriksson:

Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn.
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut.
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.

MARITABRÖD


Idag har jag bakat de här bröden som är superenkla att baka, supergoda att äta och förmodligen bra för hela kroppen.

Man blandar alla torra ingredienser i en stor bunke, häller på filmjölk och sirap och rör om till en smet, som hälls i två smorda brödformar. Därefter gräddas bröden i 60-75 minuter i 175 graders ugnsvärme.

Två limpor

10 dl mjöl (valfritt)
2 dl grahamsmjöl
3 tsk bikarbonat
1 tsk salt
1 dl solroskärnor
1 dl linfrö
1,5 dl hasselnötter (hela)
1,5 dl sirap
1 liter filmjölk

Lycka till med baket ifall du vill pröva. Receptet har jag fått av en vän som är minst lika go' som brödet.



fredag 20 maj 2011

GÖTEBORGSVARVET


Redan idag önskar Stora O och jag J och M, som i morgon skall springa Göteborgsvarvet, lycka till. Hoppas att det blir lagom varmt och att det fläktar lite, för det tror vi underlättar.

Vi är verkligen inte de rätta att komma med tips men för att ni skall undvika att få blåsor på fötterna råder vi er att lägga vaselin i skorna. Det är också bra att lägga lite vaselin mellan tårna. Rådet kommer egentligen från den mångårige kämpen "Rosa Pantern", som i år springer sitt 27:e lopp.

Än en gång RIKTIGT MYCKET LYCKA TILL!



Raska fötter springa tripp, tripp, tripp



torsdag 19 maj 2011

POTTRÄNING


För tillfället läser jag en bok med titeln "The Help" skriven av Kathryn Stockett. Den handlar om färgade kvinnor som arbetar som hushållerskor i vita familjer i USA och bl a mer eller mindre uppfostrar deras barn. Handlingen utspelar sig i Jackson, Mississippi och året är 1962.

Jag hade inte hunnit långt i mitt läsande förrän jag fick mig en tankeställare när ordet potträning och hur den skall gå till dök upp. Enligt Aibee, som den tvååriga vita lilla flickan Mae Mobley kallar den färgade hushållerskan, brukar hon lätt kunna lära barn att göra det de skall på pottan. Hon har nämligen uppfostrat 17 vita barn och har alltså stor erfarenhet.

(Här måste jag inflika att jag avskyr att behöva skriva färgad och vit men det är jag tvungen till, eftersom hela boken handlar om relationer mellan färgade och vita.)

För att återgå till potträningen, så låter Aibee oss förstå att det går mycket lättare om modern medverkar genom att låta dottern se henne sitta på toalettstolen. Men Mae Mobleys mamma är så pryd att hon inte ens kan tänka sig att låta flickan se henne i en sådan situation.

Hur det går för Mae Mobley i detta avseende vet jag ännu inte. Förhoppningsvis är det ironiskt menat, för annars är det riktigt illa. Mina tankar skenade emellertid omedelbart iväg till hur det var när våra söner började sitta på pottan, som för övrigt var av blå plast och hade "stänkskydd" framtill. Vid det här laget var året 1967 eller 1968 och jag tror att M redan klarade av sina bestyr men för D var träningen högaktuell. Vi bodde då i en småskola i Aröd på Tjörn och jag minns att det knappt var någon idé att stänga dörren om sig när man uppsökte badrummet. Så långt lever jag upp till Aibees teorier, för med två små söner, den ene född 1965 och den andre 1966, var jag, utan hushållerska, tvungen att vara rationell och potträningen pågick ofta samtidigt som jag själv behövde uppsöka toan.

I boken står även att pojkar skall ha sin pappa som förebild också i detta avseende och, eftersom Stora O var förvärvsarbetande, fick det duga med mig på dagarna. Stora O var ju hemma på kvällar, helger och skollov, så jag tror nog (och hoppas) att inte heller han alltid kunde stänga dörren efter sig.

På tal om badrumsdörren, som ni säkert förstått stod öppen mest hela tiden, var placeringen mitt emot ytterdörren i hallen högst oläglig. Särskilt vid ett tillfälle, då vårt tidningsbud, Gustav från Bleket, utan att knacka, klev in i hallen, rakt framför oss som var mitt uppe i potträningen. Nu, så här många år efteråt, kan man ju skratta åt situationen men just då kunde jag ha sjunkit genom jorden, för lite pryd är även jag.

Numera har vi inga barn eller barnbarn i pottåldern. Endast när vi har gäster i mogen ålder kommer moster Valborgs gamla emaljpotta till heders. Den får de nämligen ta med sig till övervåningen där de skall sova och där det inte finns någon toalett. 





onsdag 18 maj 2011

GRÄSKLIPPNING


Nu växer det och gror så att det knakar ute och man kan inte längre bara gå och titta och njuta av växtligheten, för gräsklippningen gör sig gällande. Idag var det dags, igen. Stora O åker omkring och klipper på baksidan av huset medan jag klipper på framsidan med en gräsklippare som ger mig motion. (Självdrivande motorgräsklippare skall dock erkännas.)

På några ställen i gräsmattan sticker stenar upp och varje gång retar jag mig på att det är lite struligt att köra runt dem. Idag bestämde jag mig för att det inte är någon idé att bli irriterad, utan antingen får man se till att få bort stenarna eller också får man acceptera att de finns där.

I gräsmattan finns också små öar av blommor, tusenskönor och en pytteliten blekt blålila blomma, som ser ut som en förgätmigej, fast mindre. Tusenskönorna manövrerade jag gräsklipparen runt men de andra små blommorna, som växte utspridda, fick gå en ond bråd död tillmötes, liksom maskrosorna som jag inte känner någon större sympati för.

Jag noterade att även Stora O skonade tusenskönorna. Kanske för att de är så vackra och för att de blommar flera gånger på året. 1987 blommade de den 4 november, på Ds födelsedag.

Nu är det gjort för den här gången och motionen gräsklippningen gav är säkert lika bra som ett gympapass. Det tröstar i alla fall jag mig med, eftersom vi inte har tillgång till gym på nära håll.


tisdag 17 maj 2011

SPRÅKFÖRBÄTTRING / SPRÅKFÖRBISTRING

Suzette Haden Elgin

Jag hörde på Vetenskapsradion idag att den amerikanska språkvetaren och författaren Suzette Haden Elgin hade skapat ett nytt språk för sin science fictionserie Native Tongue. Frågan hon ställde och som hon hade för ögonen när hon skapade språket Láadan var: "Skulle ett språk med helt annorlunda grammatik och ordförråd bättre spegla kvinnors tankar och behov?" Du kan läsa mer om Láadaspråket här.

Om min svägerska I och jag hade för avsikt att skapa ett språk mer anpassat för kvinnor tror jag inte men ett nytt språk åstadkom vi i alla fall när våra söner var små. Inte heller verkar det som att vi tänkte underlätta språkinlärningen för våra barn och i backspegeln kan man ju undra vad det skulle tjäna till. Att de överhuvudtaget kunde lära sig tala är närmast ett under. T ex betydde "A ba de ba nottish?" "Vad är det för något?" och kusin J fick heta "Dontish". Eftersom ändelsen -ish, åtminstone i engelskan, tyder på att något inte är helt klart, verkar det som att vi mammor varit vacklande när det gäller språkutformningen.

Trots detta märkliga språk har pojkarna vuxit upp utan problem med att uttrycka sig. Tvärtom skulle jag vilja säga. Själva språkutvecklingen lär finnas nedärvd hos människan och det som påverkar är omgivningen. De tre kusinerna måste därför ha varit rejält flexibla i sitt kryssande mellan svenska språket och "-ishspråket".




måndag 16 maj 2011

ISOLERING?


Flera av våra bekanta har uttryckt sin förvåning över att vi flyttade, som de uttryckte det, "in i skogen bland myggorna", där de inte tror att vi träffar en enda människa. Hur fel har de inte! Tvärtom har vi efter flytten från Tjörn mer kontakt med våra vänner där än vi hade innan. Dessutom har vi fått nya goda vänner, bl a våra grannar som vi uppskattar och har mycket trevligt ihop med. Nu när både Stora O och jag är pensionärer har vi mer tid till umgänge än vi hade när vi arbetade utanför hemmet. Förr  blev det genast kaos i planeringen om något oförutsett inträffade, för programmet var tight. Numera är det enbart positivt när någon dyker upp.

Idag, t ex, skall våra goda vänner B och R på hemvägen från sitt sommarställe i närheten av Hökensås stanna till och dricka eftermiddagskaffe med oss. Det ser vi verkligen fram mot. Jag har bakat bullar och Toscakaka med någorlunda lyckat resultat och skall med glädje hyfsa av lite på mormors miljövänliga vis innan de kommer.

Summan av kardemumman är att ingen behöver tro att vi är isolerade, utom på vintern förstås, då våra småvägar kan bli riktigt isiga. Telefonen och datorn blir då nödvändiga livlinor. Känslan av vinterisolering försvinner dock snabbt som ögat, så fort våren gör sitt intåg och vägarna åter blir farbara. Vår, sommar och höst kompenserar gott och väl vinterns avigsidor.

Eftersom både Stora O och jag ursprungligen är göteborgare och också har många släktingar och vänner i Göteborg med omnejd, kvittrar vi i takt med fåglarna - "Känn ingen sorg för oss Göteborg".

Vi ses och hörs!


STÄDA MILJÖVÄNLIGT


Städa som mormor - och skona miljön. Det rådet ger oss städproffset Jasminka Andersson, som är städledare på en städfirma i Falun. Använder du det mormor hade i städskåpet får du ett rent hem utan att utsätta dig, din familj och miljön för onödiga kemikalier och dessutom är det billigare påstår JA.

Särskilt glad blev jag när jag läste att dammsugaren skall användas så lite som möjligt, bara till stora mattor och möbler med tyg, för enligt städproffset virvlar dammsugaren, liksom dammvippan, bara runt dammet. Eftersom jag hatar dammsugaren, har jag länge tillämpat hennes rekommendation att göra rent golven genom att först sopa och därefter torka dem med mikrofibermopp.

Jasminka gör precis som förr och städar med såpa, citronsyra, ättika och salt. Enligt henne räcker mormors medel gott än idag.

Fler av Jasminka Anderssons bästa städtips hittar du här.

söndag 15 maj 2011

LÄSLUST

I en artikel om Paul Auster, som just nu är aktuell med sitt Sverigebesök och den svenska nyutgåvan av New York-trilogin, läser jag att han har vuxit upp i ett hem där nästan inga böcker förekom. Han hade som barn ingen som helst läsvana eftersom böcker inte existerade för honom. På grund av att PAs farbror, som arbetade som översättare, bad familjen Auster att ta hand om hans bibliotek under tiden han reste till Europa, öppnade sig genom tillgången till farbroderns böcker en helt ny värld för PA. Efter att ha studerat några år vid Columbiauniversitetet i New York bestämde sig PA för att avsluta sina studier och istället resa till Frankrike för att bli författare. Det var alltså en tillfällighet som gjorde Paul Auster läsintresserad, för som liten ville han bli basebollsproffs.
Det finns flera andra författare som också vuxit upp i hem där det inte fanns någon läskultur, t ex Jan Fridegård. I de barnrika statarhemmen, som var hans barndomsmiljö, betraktades läshunger i början av 1900-talet "som en farlig ovana som borde hållas efter".

För Ivar Lo Johansson, som också kommer från en statarfamilj, var vägen till författarskapet inte heller lätt. Det sägs att ILJ en gång stal för att kunna köpa sig egna böcker att läsa.

Vilhelm Moberg får bli sista exemplet på författare med dåligt utgångsläge för sin läslust. De ljusaste minnena från skolan hade Moberg från geografitimmarna, då eleverna fick turas om att läsa "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" och, som han själv uttryckte det, - "Det var föda för ett läshungrigt barn som saknade böcker"-

Men man behöver inte vara författare för att ha dragit på sig omgivningens missnöje när det gäller läsande. Folk tyckte, t ex, att det var högst märkligt att min farmor, som hade nio barn, hade tid att "läsa romaner". Jag är glad att hon unnade sig det, för hon var säkert läshungrig också.

PANAMAHATTEN


På väg till Falköping för att köpa gräskarpar till dammen lyssnade jag på radio-programmet Stil, som den här dagen handlade om Panamahattar. Det som fångade min uppmärksamhet var att Panamahatten faktiskt tillverkas i Ekvador. Anledningen till att den inte heter Ekvadorhatten är att dessa hattar ofta användes som skydd för solen av arbetarna som byggde Panamakanalen och att gästande turister där blev förtjusta i hattarna, som de kallade Panamahattar. Därefter blev de populära hattarna ett mode som spred sig över hela världen och många kända huvuden har prytts av dessa huvudbonader.

Panamahattar tillverkas för hand av fibrer från regnskogsväxten Carludovica Palmatas blad. Carludovica Palmata växer i höglänta, relativt kustnära områden i Ekvador. Materialet kallas Paja Toquilla. Toquillabladen delas i tunna fibrer eller strån, som rengörs, kokas och soltorkas (bleks). Stråna sorteras sedan efter tjocklek. Dessa processer sker i industrilokaler medan själva flätningen görs för hand av invånarna i närliggande byar. Tiden det tar att fläta en hatt varierar och kan, beroende på strånas kvalitet och tjocklek, ta från 2-3 dagar till ca 3 månader. Priset varierar därför självklart också och kostnaden för en hatt kan uppgå till mellan ca 500 - 50 000 kronor. Låt oss bara hoppas att hattillverkningen inte går illa åt regnskogen men det tror jag inte, för Carludovica Palmata är inget träd utan mer en palmliknande buske. Inte heller att barn utnyttjas för tillverkningen.

En egenskap som den äkta Panamahatten är förknippad med är att den, på grund av de smidiga fibrerna hattarna tillverkas av och den täta flättekniken, är så smidig och mjuk att den kan rullas ihop och packas ner i en resväska utan att skadas.

Mycket intressant finns att läsa på denna hemsida, bl a om hattens historia, tillverkning och skötsel.

lördag 14 maj 2011

SLIPSKONST

I Postens senaste utskick av "Uppslaget" står att läsa att slipsen har sitt ursprung i den kroatiska arméns uniformshalsduk. Ludvig den XIV (Solkungen) blev i mitten av 1600-talet så begeistrad av denna halsduk att han förvandlade den till ett modeplagg vid sitt hov. Plagget kallades då "la cravate", som än idag är det franska ordet för slips.

Slipsar har säkert av många betraktats som ett gissel som under långa tider varit ett nödvändigt tillbehör, inte bara på grund av rådande modetrend utan också av tradition. Just för tillfället verkar det som att det lättat lite på slipstvånget, vilket många säkert uppskattar.

Vad skall man då göra med alla slipsarna? Jo, de kan komma till användning i konsten. Det finns i alla fall en man som kallar sig sömnadskonstnär och som ger nytt liv åt gamla slipsar. Bl a syr han västar av dem.

Vår kulturminister, Lena Adelsohn Liljeroth, hade på sig en klänning gjord av maken Ulf Adelsohns avlagda slipsar på Världsmusikgalan i Göteborg i april. 40 slipsar hade använts till klänningen.

Så, alla som är duktiga på att sy, fram med de gamla slipsarna och låt fantasin flöda!

På den här hemsidan kan du inspireras till en rad läckra slipsknutar ifall du känner för det.

fredag 13 maj 2011

13 - ETT LYCKOTAL

Vad är det för dag idag?
Är det en vanlig dag?
Nej, det är ingen vanlig dag,
för det är triss i födelsedag,
HURRA, HURRA, HURRA

Många förknippar talet 13 med otur men för mig är det tvärtom, rena lyckotalet! Det är något magiskt med den 13 maj, för min mormor, min mamma och jag har alla fött barn denna dag. Det är säkert ganska unikt att tre generationers mödrar har varit så lyckligt lottade samma dag på året.

Vi har därför den stora glädjen att idag utbringa ett fyrfaldigt leve för de tre jubilarerna, moster Linnéa (som tyvärr inte fysiskt finns bland oss längre), min syster V och vår äldste son M.

STORT GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN
HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!


I vår släkt är det fler dagar på året då viktiga händelser sammanfaller men det återkommer jag till när det blir aktuellt.

onsdag 11 maj 2011

160-ÅRSKALAS


Igår hade vi en överraskningsfest på torpet för G och R, som redan har fyllt och snart skall fylla 80 år. Det låter väldigt gammalt men får man vara så pigg och rask som dessa två "gossar", så är det helt OK att tillsammans passera 160-årsstrecket.

Som vanligt hade vi trevligt. Vädret kunde absolut inte ha varit bättre och när vi hade ätit gick vi ut och luftade oss innan grannfamiljen, Stora O och jag sjöng för de överraskade jubilarerna och uppvaktade dem med presenter. Därefter avslutades kalaset med kaffe och den smarriga tårta, som vår rara grannfru hade bakat och dekorerat med bl a texten "Grattis på 160-årsdagen".

GRATTIS


Med den här lilla blomman gratulerar vi H, som fyller år idag. Det var ganska länge sedan "lillen"
kom till jorden men i maj var det och göken gol.

På tal om gök hörde vi den gala första gången igår.
(Vän av ordning kan nu undra om vi aldrig någonsin har hört den förut men det var givetvis första gången i år.)



Ett fyrfaldigt leve från oss på torpet och från göken!

måndag 9 maj 2011

DU FINNS SÅ LÄNGE NÅGON MINNS


Min f d svägerska och kära vän I berättade för mig idag att hon förra veckan hade besökt en bekant, som hade gjort en bok om sina nu levande släktingar och vänner och en om dem som hade dött.

I böckerna hade hon, förutom att ha klistrat in fotografier, beskrivit vilken relation hon har/hade haft till personerna ifråga, karaktärsdrag, eventuella gemensamma upplevelser
m m och i minnesboken över de döda hade hon dessutom bifogat dödsannonserna.

Kvinnan, som så vackert hade dokumenterat sina släktingar och vänner, är en duktig textilkonstnärinna och hade broderat på bokryggarna "De som fortfarande är i livet" och "De som inte längre är i livet".

Ångesten, som lådorna med mängder av lösa fotografier skapar, kanske kan släppa om jag tar mig an uppgiften att sätta in ett fotografi på var och en med kompletterande text. Lösbladssystem får det bli, så att det går att stuva om och lägga till varteftersom. Plötsligt verkar detta helt genomförbart! Inspirerad av idén skall jag försöka att få till något liknande, men det får vänta tills det blir vinter igen, för på sommarhalvåret vill jag vara ute så mycket som möjligt.

Det vackra fotoalbumet på bilden kommer från Stora O:s släkt och innehåller många fotografier på släktingar och vänner men, tråkigt nog, inte ett enda namn som kan identifiera de avfotograferade.

söndag 8 maj 2011

PÅ GENGASBILARNAS TID


I mitten av 40-talet när Stora O tillsammans med sin mamma, moster, syskon och kusiner skulle resa hem till Göteborg efter att ha tillbringat sommaren hos mormor Matilda, som bodde vid Vänern, inträffade följande äventyr.

Tågresan på den smalspåriga Västgötabanan mellan Mariestad och Göteborg tog då hela sex timmar. När tåget gjorde ett lite längre uppehåll vid en av stationerna passade de båda mammorna på att lufta sig och dricka en kopp kaffe. Trots att de hade frågat konduktören när tåget skulle köra vidare, blev de "akterseglade". Tåget, som drevs av ett ånglok, tuffade iväg och kvar på perrongen stod de båda damerna och såg sina barn försvinna. Genom tågfönstret såg de att några av dem skrattade och några grät.

För att hinna ikapp tåget fick mamman och mostern kasta sig i en taxi, som på den tiden var gengasdriven. Förhoppningen var att redan vid nästa station kunna stiga på tåget och fortsätta resan enligt planerna men de hann inte fram i tid, utan fick fortsätta till stationen därefter. Medan systrarna susade fram i taxin hände det att tågspår och landsväg låg så nära varandra att de då och då kunde se barnen i tågfönstret och tvärtom också, förstås.

Till slut hade taxin hunnit ikapp tåget och mammor och barn kunde återförenas. Detta missöde hade säkert grävt ett stort hål i reskassan men så här i efterhand kan man tycka att det var värt det priset, för det är en rar liten historia som vi har skrattat åt många gånger.

fredag 6 maj 2011

50-ÅRSJUBILEUM


Idag har Stora O och hans seminariekamrater firat att det var 50 år sedan de var klara med sin lärarexamen. Firandet började på dåvarande Annedals folkskoleseminarium i Göteborg. Efter rundvandring i byggnaden besöktes PACS (Pan Asia Cooperation Society) affär på Storgatan också i Göteborg, där Rodney Åsberg, en av studiekamraterna, berättade om och visade film från verksamheten, som han varit med och startat i Pakistan och Indien. PACS arbetar med fattigdomsbekämpning i dessa länder genom utbildning, kvinnoprojekt, hälsovård och mycket mer. När man handlar hos PACS går minst hälften av det man betalar direkt till verksamheten i Asien.
På www.psta.org.pk kan du läsa mer om hjälpverksamheten, som bl a tillhandahåller undervisning för 25.000 elever, barn och vuxna.

Dagen avslutades med middag hos en av kurskamraterna i Sandared och alla var glada åt att ha träffats efter många år.

Rodney Åsberg

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!


Idag gratulerar vi vårt yngsta barnbarn Ebba som fyller 12 år. Den här bilden är tagen på hennes födelsedag förra året. Grattis igen Ebba. I morgon kommer vi och gratulerar på riktigt.

HÄGGEN BLOMMAR



När jag kom ut i morse kände jag en svag doft av hägg och upptäckte att häggen nästan hade slagit ut i blom. Eftersom naturen fullkomligt exploderar i år gäller det att vara på alerten om man skall hinna med att dokumentera växtligheten.

Syrenerna har också stora knoppar, så det är tur att man inte är skomakare, för då hade semestern blivit kort. Som bekant var det ju en skomakare som satte upp en skylt med texten "Stängt för semester mellan hägg och syren".

Vissa år blommar häggen och syrenen samtidigt. Hur skomakar'n gör då vet jag inte men själv behöver jag inte ha bekymmer, för som pensionär kan jag ju ta semester när jag vill.

torsdag 5 maj 2011

SVENSKA LANDSKAPSLAVAR

Kyrkogårdslav
Foto: Arup, U 2005

I en underbar bok med titeln "Svenska landskapslavar", som jag blivit tipsad om av en god vän vars måg medverkat till både med texter och fotografier, står att läsa att Västergötlands landskapslav är Kyrkogårdslaven. På latin heter den Pleurosticta acetbaulum. I boken, som utgavs 2005 av Naturcentrum, Stenungsund, finns många fantastiskt vackra bilder på lavar. Vidare ges en utförlig beskrivning av var och en av lavarna, dess förekomst i landskapet och dess utbredning i Sverige.

Kyrkogårdslaven växer på alm, ask, ek, lind och lönn men även på andra lövträd. Damm från åkrar och vägar är gynnsamt för arten, som mest påträffas i öppet slättlandskap. Kyrkogårdslaven förekommer rikligt i Västergötlands kalk- och slättområden och namnet har den fått för att den ofta förekommer på större träd runt bl a kyrkogårdar.

Vissa lavar är fridlysta i Sverige, åtta stycken närmare bestämt. Fridlysning innebär, som säkert alla känner till, att det är förbjudet enligt miljöbalken att insamla eller skada arterna i naturen. De fridlysta lavarna är: elfenbenslav, getlav, hårig skrovellav, jättesköldlav, långskägg, stiftärrlav, varglav och ärrlav. Detta är förmodligen överkurs för de flesta av oss men för att vara på den säkra sidan är det klokt att vara aktsam om alla lavar.

Innan jag införskaffade denna bok kände jag inte till att det fanns några landskapslavar, utan jag hade bara hört talas om landskapsblommor och landskapsdjur. Flera av lavarna är så vackra, både till form och färg, att de ganska säkert kommer att inspirera mig i framtida målningar och risken att jag återkommer med fler landskapslavar i den här bloggen är stor.



onsdag 4 maj 2011

PERUANSKT ORDSPRÅK




I Alingsås Tidning var följande peruanska ordspråk infört häromdagen:

"Man skall inte byta hästar mitt i floden"

Något undrande började jag fundera på hur detta ordspråk skulle kunna vara tillämpbart här i Sverige, där inte så många av oss färdas så långt på hästrygg att vi behöver byta häst eller färdas till häst överhuvudtaget för den delen. Jag kom fram till att andemeningen nog var att man skulle välja sina platser när något strapatsrikt skall hända
eller välja en plats där man inte syns så väl, ifall någon med onda avsikter är i farten.

Stora O blev tillfrågad vad han trodde och han svarade utan att tveka ett ögonblick - "Det förstår du väl att om de byter hästar mitt i floden så kan de ju drunkna" och det kan han ju ha rätt i.

Man kan ju också undra om avsikten med att införa ordspråket i tidningen var att få igång de grå cellerna hos läsarna.

Vad tror ni?